137 I fortsättningen kom de rättegångar, som förde frågan om vindikation av stulet gods under HD:s prövning att gälla andra problemän huvudregeln om vindikation eller exstinktion. Särskilt beredde frågan om kraven på den goda tron svårigheter för domstolarna, som nära sammanhängde med fördelningen av bevisbördan beträffande denna. Beträffande den goda tron stadgade MB 49:2 och SP 16:5, somalltså skulle vara utgångspunkten för domstolarnas avgöranden endast ”redligt förvärv”. Detta skulle styrkas med ett eller flera vittnen presterade av svaranden. Som framgår av praxis vid denna tid betydde ”redligt förvärv” att förvärvaren inte visste eller hade rimlig anledning att tro att godset var stulet. Men stadgandet utgick från den då gällande legala bevisprincipen. Indicier, somicke omfattades av vittnesmål fick domstolen icke taga hänsyn till. Så länge MB 49:2 tillämpades efter sin ursprungliga innebörd och man följde den legala bevisvärderingen beredde stadgandet inga svårigheter i praktiken. Men när HDaccepterat det exstinktiva godtrosförvärvet genomrättsfallen 1854 och 1855 blev läget ett annat. Ty vid samma tid började domstolarna övergå till en mer fri bevisprövning, varvid man i straffrätten strängt höll sig till bevisbörderegeln att käranden (åklagaren) hade bevisskyldigheten. En ägares talan om att återfå stulet gods från en förvärvare innefattade den möjligheten att förvärvaren gjort sig skyldig till häleri. Kunde ägaren bevisa att förvärvaren vetat att godset var stulet förelåg ju häleri. Med det senare 1800-talets straff- och processrättsliga grundprinciper blev det då naturligt att överflytta bevisbördan beträffande vad förvärvaren vetat eller haft anledning antaga på käranden. Det blev då svårare att tilllämpa MB 49: 2 och dess ännu så sent som 1864 förnyade men likalydande version i SP 16:5. Praxis blev vacklande beträffande såväl kravet på god tro som bevisbördans fördelning. I ett rättsfall av år 1880 ’’ gällande den klassiska situationen: förvärv av stulen häst på marknad, ställde både Göta hovrätt och HD:s majoritet blygsamma anspråk på god tro hos förvärvaren. I HDville emellertid två justitieråd fastställa häradsrättens dom, som dömde svaranden att utge den omtvistade hästen, då av vittnesmålen framgick att svaranden ”genomsina olika uppgifter omåtkomsten till stoet givit skälig anledning till antagande, att han icke varit utan all kännedom därom, att stoet icke vore lagligen avhänt rätter ägare, varav åter följde att Per Mårtensson icke kunde anses hava på god tro åtkommit och innehaft stoet”. Hovrätten åter uttalade att ”enär annat förhållande icke blivit visat, än att Per Mårtensson i god tro åtkommit ifrågavarande sto ...” Vittnesmålen var emellertid i hög grad besvärande för svaranden, och både hovrättens och HD:s ståndpunktstaganden är förklarliga endast mot bakgrund av svårigheterna att tillämpa SP 16:5 i dåtida straffprocessuella utvecklingsskede. NJA 1880 not B 518. Revisionspromemonan och HD:s domtryckta hos C. Björling, s. 187.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=