123 lagförslag liksomytterst av Rabenius tolkning, som var ohistorisk. Det är därtill antagligt att hans bedömning av den allmänna rättsuppfattningen också träffade rätt. I landsbygdens då för tiden trånga förhållanden var det viktigt att inte bli misstänkt av grannarna för vårdslöshet vid förvärv av lösören; sannolikt gällde detta också det för landsbygdens omsättningsliv så nödvändiga förvärvet på marknad. Antagligen ställdes det av ålder stränga krav på köparen i det gamla bysamhället, där man sedan otaliga generationer var van vid att strängt hålla efter kreaturstjuvar, som det var så svårt att skydda sig mot. En närmast naturmagisk reaktion mot stulet gods var då begriplig. Helt annorlunda reagerade köpmännen i städernas och marknadernas omsättningsliv. För dem var det naturligt att mycket gods under handeln passerade genom deras händer; någon naturmagiskt präglad reaktion mot stulet gods kunde inte gärna uppstå hos människor, där inte godset i sig utan vinsten på affären var det relevanta. Bergströmtog därefter upp Staél von Holsteins upplysningar ompraxis: ”1 afhandlingen har författaren anfört, hurusom under förhandlingarne å svenska riksdagen upplystes, att Göta Hofrätt och de derunder lydande underdomstolar vore böjda för att antaga, att den, som genom stöld mistat en sak, kunde vindicera den utan att vara förpligtad att hålla den ”godtroende Erhverver” skadeslös. Presidenten i nämnda Hofrätt, friherre Staél von Holstein har här förklarat den lemnade upplysningen icke vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande, och det ville synas, som omhan antog, att sistberörda upplysning meddelats af mig. Så är emellertid icke förhållandet. Den af mig under förhandlingarne i riksdagen lemnade upplysning afsåg endast, hvad jag under min domareverksamhet uti ifrågavarande afseende personligen erfarit. Presidenten eger naturligtvis fullt vitsord, när fråga är att få reda på, hurudan praxis i ämnet är i hans Hofrätt och derunder lydande domstolar; och det får sålunda anses upplyst, att denna praxis nu icke är sådan, som man år 1873 i andra kammaren upplyste den vara. Men afPresidentens förklaring följer ingalunda, att sistnämnda upplysning, dä den lemnades, var oriktig. Sedan dess hafva 11 är förflutit och derunder hafva Högsta Domstolens prejudikater hunnit att mer och mer kända, helst sedan de intagits i de vanliga lagbokseditionerna af Lundeqvist, Schlyter m.fl. Det faller af sig sjelft, att en innehafvare af en stulen sak, hvilken har sig bekant, att han enligt Högsta Domstolens flerfaldiga gånger i särskilda mål uttalade åsigt icke kan anses lagligen skyldig att annorledes än mot lösen till egaren återställa samma sak, icke skall finnas benägen att göra det utan ersättning; likasom det är naturligt, att mången domare böjer sig för Högsta Domstolens lagtolkning och underordnar sin egen åsigt under denna.” Bergströms kritiska anmärkning är onekligen ytterst viktig och vi skall återkomma till den. Dessförinnan kan nämnas att Bergström i fortsättningen väsentligen ägnade sig åt att diskutera frågan i vad mån det var möjligt att skapa blifva allt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=