120 lifvet och derför egnadt att väcka allmänt intresse. En lycklig lösning af frågan, huru lagstiftningen rörande detta ämne bör lämpligast ordnas, har en stor betydelse för alla samhällsklasser, framför allt de mindre bemedlade. Ämnet är derför förtjent af den största uppmärksamhet och en allvarlig granskning.” Inledningsvis gav han Eric Sparre en reprimand för dennes inlägg, som han tydligen inte uppfattade somtillräckligt seriöst utan somett försök att på svaga grunder ge Niels Lassen betalt för hans kritik av Sparres osakliga argumentering i de svenska riksdagsdebatterna i frågan. Bergström anknöt i fortsättningen till Lassens ståndpunkter, somhan förklarade sig gilla, påpekade att vad gällde anförtrott gods var frågan avgjord i svensk rätt genom HB 11:4 och 12:4 och anförde beträffande vindikationen av stulet gods att han anslöt sig till den uppfattningen att svensk rätt ända sedan landskapslagarnas tid givit ägaren rätt att taga åter stulet gods utan lösen och att 1734 års lag icke gjort någon skillnad i detta. Han åberopade Schrevelius avhandling till stöd för denna uppfattning liksomNordlings debattinlägg vid mötet: ”Vi hafva ock vid detta tillfälle hört en högt aktad rättslärare professor Nordling lojalt medgifva, att vid utfärdande af 1734 års lag den allmänna rättsuppfattningen var, att egaren af en på nämnda sätt mistad sak var berättigad att utan lösen återtaga densamma.” Bergström ville särskilt tacka Nordling för detta uttalande, av vilket han drog den slutsatsen att den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods fanns ”ganska tydligt” uttalad i 1734 års lag. ”Eörhåller det sig så, somjag nämnt, lärer hvarken allmänna opinionen eller praxis hafva förmått att förändra rättsregeln, såsom professor Nordling förmenat. Jag erkänner visserligen praxis, såsom en rättskälla; men jagförnekar, att en rättsregel af den vigt och betydelse som den förevarande skulle kunna rubbas genom ett och annat utslag af motsatt innehåll, vore utslaget än meddeladt af Högsta Domstolen; och hvad angår den så kallade allmänna opinionen, tillmäter jag densamma i förevarande fall icke den afgörande kraft, som professor Nordling vill tillägga densamma.” Bergströmgav därefter en lika skarpsinnig somhistorisk korrekt tolkning av MB 49:2 i 1734 års lag. Han demonstrerade på ett övertygande sätt sin förmåga att rätt tolka 1734 års lags kasuistiska framställningsteknik. ”Det lagrum, som utgör föremål för olika tolkning, är 49 Kap. 2 § Missgerningsbalken i 1734 års lag, hvilket lagrum är bibehållet vid gällande kraft och infördt i 16 § 5 punkten af den i sammanhang med strafflagen antagna s.k. promulgationslagen. För min del kan jag icke finna annat, än att åberopade lagrumendast innehåller de processuella regler, somvid handläggning af en vindikationssak böra tjena till efterrättelse; och att i samma lagrum ingalunda förekomma konstitutiva eller, om man så vill, privaträttsliga bestämmelser rörande rätten att vindicera stulet gods. Denna rätt var så gifven och ostridig, att lagstiftaren icke aktat nödigt att på detta ställe uttryckligen stadfästa densamma. Lag-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=