118 hade ansett, att denna hovrätts praxis skulle avvika från den, som följes av andra hovrätterna. Staél von Holstein angav somsin principuppfattningatt Sverige hade skriven lag i frågan, nämligen i MB 49:2 i dess version av år 1864 i KF 20/9 1864 § 16 mom. 5. Han anslöt sig nämligen till den redan av Rabenius på 1700-talet framförda meningen att MB 49:2 stadgade godtrosförvärv till stulet gods. Han trodde att HD:s och de andra domstolarnas tillämpning av 49:2 resp. 16:5 med lösningsrätt, berodde på en analogi med HB 11:4 och 12:4, eftersom det skulle vara inkonsekvent att ”den som misstagit sig i sitt förtroende till viss person, på hvilken han på en tid öfverlåtit besittningen af sin egendom, skulle befinna sig i bättre ställning än den, från hvilken godset blifvit olovligen tillgripet.” För att visa rättstillämpningen inomGöta hovrätts område anförde han följande rättsfall: ”Såsom ett ganska slående exempel på den stränghet, hvarmed principen om bona fide-förvärfvarens rätt till tjufgods tillämpas af Göta Hofrätt vill jag omtala ett egendomligt casus, som knappt är mera än ett år gammalt. Det förskrifver sig från Södra Möre härad i Småland. En bonde blef der bestulen på en häst; han fick reda på, att en granne till honom hade bytt sig till den mot en annan sämre häst och en sele med några kronor i mellangift, samt att den stulna hästen stod i grannens stall. Han vände sig då till vederbörande länsman, som utan vidare tillämpade den romerska vindikationsrätten, i det han gick och tog hästen och återstälde den till rätte egaren. Men då stämde köparen egaren för att få igen hästen. Det kombinerade i fallet förvillade en tillförordnad domhafvande, som ansåg, att då återtagande af hästen endast innebar ett återställande af den genom stölden rubbade besittningen, borde egaren utan vidare få behålla hästen. Köparen nöjde sig emellertid ej med detta utslag utan besvärade sig i HofRätten, och der faststäldes väl underrättens utslag af en ledamot, men de öfriga fyra förklarade, att ursprunglige egaren var skyldig att lemna ut hästen, såvida han icke ville betala värdet afden bortbytta hästen och selen jemte mellangiften. Jag vet icke, huruvida bonden beqvämade sig dertill för att få behålla sin häst, men sannolikt är, att han gjorde det. Jag tror knappt, att man kan finna ett fall, somtydligare än detta visar, huru konsiderationslöst principen omden godtroende förvärfvarens rätt tillämpas af våra domstolar.” Han kunde ha tillagt: hur konsekvent vederlagsprincipen tillämpades vid bestämmandet av löseskillingen - något som är av stort intresse, därför att HDi ett av 1855 års fall hade bestämt lösen efter värdeprincipen. Men i lageditionerna redovisades endast fallet med vederlagsprincipen tillämpad, något som onekligen innebar att lagutgivaren styrde rättsbildningen. Sedan han på ett för tidens förhållanden tämligen uppseendeväckande sätt givit Eric Sparre en verbal örfil avslutade Staél von Holstein sitt inlägg med ”Omtiden medgåfve, skulle jag gerna inlåta mig på de särskilda punkter, som af den ärade
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=