114 deraf vara den rätta vägen både för lagstiftning och rättsskipning. Ja, den civila rättsskipningen är ingenting annat än en fortsatt lagstiftning, derför att i fråga omen civil rättsfråga kan domaren icke säga såsomi fråga ombrottmål: ”quod non in lege non in mundo”, utan han skall finna rätten. Detta är endast i såfall möjligt att en grund gifves, från hvilken han kan draga slutsatser; nyttan är ingen sådan grund. Det går således icke an att inskränka sig till att, såsom i denna afhandling föreslås, afväga ”Ulemper og Fordeler”, utan man måste hafva en princip, från hvilken man kan utgå.” I fortsättningen åberopade Sparre Montesquieus definition på begreppet lag: ”les lois sont les rapports nécessaires, qui dérivent de la nature des choses”. Man borde sålunda söka finna de rätta reglerna ur ”sakernas natur”. Innan Sparre fortsatte sin rättsideologiska argumentation ville han emellertid undersöka hur Lassen ”lyckats att vid detta avvägande av ”Ulemper og Fordeler” finna en lycklig lösning av den föresatta frågan”. Han gav därefter en vidlyftig och i starkt polemiska ordalag formad genomgång av Lassens avhandling i ämnet. Sparres kritik präglades av samma vårdslöshet i fråga om debattmetoderna, vilken varit karakteristisk för hans många inlägg i riksdagen. Han ställde till slut följande fråga, somär belysande för hans syn på den romerska rätten: ”Men då frågar man: vill Ni då förkasta hela vindikationsrätten?Jag är, mine Herrar, en så varmbeundrare somtrots någon af den romerska rätten; jag har studerat den med förtjusning, och jag kan icke annat än glädja mig vid genomläsande af dessa ”responsa prudentium”, som innehålla så mycken jurisprudens, men som aldrig afväga ”Ulemper og Fordeler”. Jag är emellertid en så varmbeundrare af den romerska rätten, jag är dessutom i allmänhet konservativ till mina åsigter och jag är så benägen att vidhålla de satser och stadganden, som nu gälla, att äfven jag i det längsta har hållit på vindikationsrätten; men, det är en stor skilnad på den äldre romerska rätten, och den nyare, sådan den företrädesvis studeras och läres i Tyskland. Det är nämligen upptäckten af Gaji institutioner, somgjort att fjellen fallit från ögonen, och man har funnit, att det icke i allo står så till, som man lärde två tusen år sedan den gälde. Omvi med tillhjelp af Gaji institutioner studera vindikationen, så finna vi, att den grundade sig derpå, att man i den äldsta tiden köpte saker genommancipatio, d.v.s. alla res mancipi skulle köpas på forumi närvaro af femvitnen, somrepresenterade det romerska folkets fem klasser, och derigenom ansågs köpet vara så offentligt, att hvar och en borde känna det, och den, som bröt deremot, fäldes att böta in duplum. Deri ligger nyckeln till gåtan af romarnes stränga vindikationsrätt.^' Det var således den påbjudna offentligheten vid köp af res mancipi, som föranledde att den, som köpte en sådan res, fick underkasta sig följderna. Den processtyp, rei vindicatio, som var utgångspunkten för de romerska vindikationsreglerna hade emellertid en annan bakgrund, vilken Sparre inte kunde känna till.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=