112 mig till chefenför detektiva afdelningen inomStockholms stads polis en mycket nitisk och duglig man, som har lång erfarenhet i tjensten och som äfven haft tillfälle att inhämta grundlig kännedom om de förhållanden, som här närmast äro att taga i betraktande, och jag vill öppet säga, att han förklarade sin åsigt vara den, att den nuvarande ställningen, hvilken har uppstått, sedan Högsta domstolen tillerkänt förvärfvare i god tro af stulna saker rätt att få behålla dem, såvida icke lösen gifves, måste anses för otillfredsställande. Hans förklaring var nämligen den, att pantlånarne helt oförsigtigt mottaga stulet gods och trygga sig vid den invändningen, när egaren gör sina anspråk gällande, att de hafva förvärfvat det i god tro, och det är då naturligtvis svårt för egaren att bevisa,^® att pantlånaren icke varit i god tro, under det att det deremot skulle vara lätt för pantlånaren — om man stälde sig på annan ståndpunkt — att vid särskilda tillfällen ådagalägga, att han varit i god tro. Nordling förde alltså i sin rättspolitiska analys in de kriminalpolitiska argumenten under åberopande av detektivchefen i Stockholm. Denne hade gjort den erfarenheten att HD:s försvagning av vindikationsrätten genom tredjemans rätt till löseninvändning fått ogynnsamma följder för rättssäkerheten. Pantlåneriet hade efter 1864 års näringsfrihetsförordning blivit ett fritt och av myndigheterna okontrollerat yrke. Genom HD:s prejudikat hade man därför fått ett professionellt uppbåd av tjuvgömmare, dolt i det legala pantlåneriets form.^° I fortsättningen av samtalet med detektivchefen hade denne upplyst att näringsfrihetsförordningen även på ett annat sätt försvagat poliskontrollen över pantlånarna. Tidigare hade dessa varit bundna av bestämmelserna i 1734 års lag om fast räntefot, och polisen hade då en övervakningsmöjlighet på denna punkt. Nu när räntan var fri, hade denna polisens kontrollfunktion försvagats. Detektivchefen hade vidare upplyst att polisen ansåg det legala tjuvgömmeriet inompantlåneriet somså allvarligt att en framställning skulle komma att göras till Kungl. Maj:t om åtgärder för förbättring av kontrollen över pantlånarna. Enligt detektivchefens egen uppfattning vore också en omkastning av bevisbördan ett tjänligt medel att öka rättssäkerheten, d.v.s. tredjeman, typiskt sett pantlånaren, skulle vara skyldig att bevisa sin goda tro. Processen borde därför konstrueras så att ägaren alltid skulle ha rätt att övertaga besittningen av » 29 HD:s prejudikat skulle alltså ha fått till följd att bevisbördan överflyttats på den vindicerande ägaren. Enligt MB 49:2 och SP 16:5 ålåg den förvärvaren. Uttalandet var typiskt för den oklarhet beträffande bevisbördans fördelning, som blev en konsekvens av HD:s domar 1854 och 1855. Enligt MB 49:2 (och SP 16:5) skulle förvärvaren styrka redligt förvärv. Men med principståndpunkten i nämnda rättsfall enligt vilken förvärvaren skulle behålla godset och ägaren endast ha en lösningsrätt uppstod tvekan om hur bevisbördan skulle fördelas, vilket kunde vara av stor betydelse vid tillämpning av den då gällande legala bevisteorin. Skulle förvärvaren somhittills med vittnen bevisa att han varit i god tro, eller skulle ägaren - med vittnen - visa att förvärvaren varit i ond tro} Jfr ovan s. 79.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=