no alla, att en allmän rättsuppfattning kan ändras genomen motsatt rättsuppfattning, somsmåningomutbildar sig och vinner inträde samt slutligen visar sig uti prejudikat d.v.s. afgöranden af domstolar eller myndigheter; och på den ståndpunkten synes det mig att vi nu hafva kommit, sedan den högsta dömande myndigheten inom landet har uttalat sigför en annan åsigt. Då det emellertid är möjligt, att domstolarne i en rättsförändring, som af dem genom prejudikatsdomar bero, kunna skilja sig från folkets rättsuppfattning, såvidt hon skall bestämmas såsom en allmän uppfattning, så kan det vara fråga om, huruvida äfven den allmänna rättsuppfattningen har följt med nu nämda förändring. Åtminstone kan man måhända i det fallet skilja Sverige i två olika delar och antaga, att rättsuppfattningen i de sydliga delarne af Sverige är något olika mot den, somgjort sig gällande i mellersta och öfre delarne af landet. Frågan är, såsomförut yttrats, af stor vigt och hon bör skärskådas icke blott från rent rättslig synpunkt utan äfven från synpunkten af det allmänna bästa och med hänsyn till sina praktiska konseqvenser. Om man ställer sig på rent civilrättslig ståndpunkt så kan jag icke finna annat än att en förvärfvare i god tro — om man nämligen ser saken från hans synpunkt - intager ungefär samma ställning med afseende på stulet gods, som han förvärfvat i god tro, som om han hade förvärfvat det af en person, hvilken egaren betrott detsamma, och hvilken sedermera med svikande af förtroendet öfverlåtit godset till honom. Detta visar sig i synnerhet i det fall, att saken gått igenom flera händer, sedan hon genomstöld afhändts egaren; ty omhon då först öfverlåtits till en person i god tro och denne sedan afyttrat henne till en annan — likaledes i god tro — och så undan för undan, så kan jag icke se, att det kan finnas något fel vid sjelfva saken, somskulle kunna föranleda dertill, att den siste godtroende förvärfvaren - när man nämligen ser saken från hans synpunkt —skulle vara mera skyldig att afstå saken utan lösen än omhan direkt hade köpt den af en bedragare. Ser man åter saken från dens synpunkts, som blifvit beröfvad saken (den tidigare egaren), så kan man väl säga, att han å sin sida, så snart stölden skett och han fått kännedom derom, i viss mån genast förlorat utsigten att få saken tillbaka. Ja, halfva utsigten att återfå saken kan man säga, att han genast måste afstå från, och blir icke tjufven snart upptäckt, och får man icke reda på det stulna godset, så förminskas denna utsigt allt mer och mer med hvarje dag, somgår, och följden deraf blir naturligtvis den, att förlusten, som uppkommit genom stölden, likasomingår i hans ekonomiska ställning, sådan han efter förhållandena fattar densamma, och sådan han derefter i sitt görande och låtande rättar sig. Händer det sedan, att han händelsevis träffar den stulna saken hos annan person, så är det till sist somomhan hittade saken och gjorde en vinst. Då kan man ju sätta i fråga, huruvida det kan vara lämpligt att utan vidare låta honomtaga saken från den, som nu innehar henne, när denne är fullkomligt i god tro, och icke något fel vid hans förvärf existerar. Denna synpunkt har visserligen blifvit något berörd af författaren, men enligt min tanke har han med allt för lätt hand gått öf-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=