109 världskrigen innan synen på äganderätten såsom till sitt innehåll bestämd av samhällets behov, trängde igenom i nordisk rättsvetenskap och lagstiftning. Den motsatta, från upplysningstidens naturrättsliga rättighetsförklaringar härstammande föreställningen att äganderätten var en rätt, som var oinskränkt och obegränsad av hänsynen till samhällets medlemmar — den var i sig själv ”helig och okränkbar” — dominerade ju 1800-talets och det tidiga 1900-talets europeiska juridiska doktrin. Att gå närmare in på 011gaards inledning är inte nödvändigt här. De synpunkter han anförde till stöd för Lassens förslag återkomnämligen i debatten och behandlas därför i sammanhang med behandlingen av denna. 4. Victor Nordlings debattinlägg Lassens och 011gaards behandling av frågan blev därefter föremål för ett både omfattande och självständigt inlägg av professorn i civilrätt i Uppsala, Victor Nordling.^^ Denne ville för sin del gärna se en likformighet i Norden i fråga om vindikationsreglerna och hade såtillvida intet att erinra mot de justeringar av de svenska reglerna i HB 11:4 och 12:4, som Lassen i sin 2:a punkt föreslagit, nämligen att ägarens lösningsrätt skulle bortfalla, och reglerna endast gälla vid onerösa förvärv. Några bestämda gensagor mot flertalet andra punkter ville Nordling ej heller framföra; den l:a punkten däremot, vari talades om att den oinskränkta vindikationsrätten till stulet gods skulle bibehållas diskuterade han på följande sätt. Han instämde i att denna formulering vore riktig för dansk och norsk rätts del, men påpekade att ”vi i Sverige egentligen icke kunna sägas ega någon bestämd skrifven (genom lagstiftning fastställd) rätt i denna fråga”. Sin uppfattning härvidlag utvecklade han på följande sätt: ”Inom civilrätten finnes frågan icke behandlad; och de föreskrifter, som i sammanhang med kriminalrättsstadganden derom äro i 1734 års lag gifna, äro för ofullständiga och dunkla, för att af dem, för sig sedda, någon viss slutsats om lagstiftarens mening skall kunna dragas. Men onekligt är, att vid tiden för 1734 års lags utfärdande den rättsuppfattningen var rådande, att egaren tog tillbaka den stulna saken, hvarhelst han träffade henne hos främmande man. Och det är uteslutande på denna grund, som man kan påstå att vid nämnda tid ovilkorlig vindikationsrätt med afseende på stulet gods var gällande. Vi veta dock Alltså principen i 1 789 års rättighetsförklaring, sådan den utformats av de franska revolutionsmännen. E. Victor Nordling (1832-1898) blev 1867 professor i romersk rätt, juridisk encyklopedi och rättshistoria vid Uppsala universitet, där han året därpå övergick till professur i civilrätt. Han anses ha varit i hög grad självständig i sin forskning och haft ”skarp blick för det praktiska livets krav”, en bedömning som onekligen stödjes av hans ovan refererade inlägg vid det femte nordiska juristmötets förhandlingar är 1884. Se J.E. Almquist, s. 55.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=