326 mellan målsägare, kung och härad.I den latinska versionen av kyrkobalken får biskopen 3 marker av kungens rätt vid styggelseverk. I biskop Brynjulfs stadga från år 1281 får biskopen 9 marker för frändskapsbrott mellan nära släktingar, alltså styggelseverk.Eftersom kyrkan är målsägare vid sådana brott är det sannolikt att tredelningen i urbotamålen avsett kung, biskop och härad. Om biskopen sedan ytterligare fått 3 marker av kungens rätt eller omdetta varit ett steg på vägen till Brynjulfs stadga går med nuvarande ovissa tidsförhållanden mellan de skilda partierna i västgötalagarna inte att fastställa. Till saken hör också att biskopen i Skara tidigare fått påvens tillåtelse att meddela avlösning för romresan.Utöver den i lagen angivna boten har biskopen alltså kunnat som ersättning för denna resa ålägga brottslingen en kraftigt tilltagen kyrkobot, som liksomall annan kyrkobot helt eller delvis kunde bestå i materiella prestationer. I B 54 nämns ingenting om någon romresa. Kyrkoboten måste alltså ha ålagts brottslingen inomlands, vilket bör ha stämt med praxis i Skara stift. Dubbelboten för dråp inom familjen har här en verklig funktion genom att den ena boten gäller manhelgden, med kvotdel till biskopen, och den andra själva dråpet. Vi vet inte om delningen varit denna även enligt urbotamålen i VgL II. Ifråga omstyggelseverken är överensstämmelsen i varje fall fullständig. När det gäller dråp i kyrka, så är detta brott klassat somovillkorligt urbotamål i all västgötarätt.*^ Som ovan visats har dråp i kyrka varit ett kontroversiellt moment i edsöreslagstiftningen, därav svealagarnas lucka. Götalagarna har aldrig accepterat det inskränkande rekvisitet föregående fiendskap när det gäller detta brott och samma sak gäller B 54. Här kan noteras att B 54 i motsats till de centrala svealagarna men överensstämmande med västgötarätten är konsekvent i sina regler om jordägarens rätt och ansvar. Jordägaren har alltså förbönsrätten vid hemfridsbrottet, vilket också gäller för fridsbrott i kyrka.Samtidigt har också jord/husägaren ansvaret för dråp på sina ägor, så att han svarar för böterna om gärningsmannen inte återfinns.^* Jag kommer således till resultatet att B 54 i de väsentliga momenten stämmer överens med västgötarätten. Den stämmer däremot inte överens med de bevarade lagarna i andra stift. Pessumlagh hawa standit ae sipan dala bygdhus Denna mening som gäller dotters arv' har somnämnts gällt somdet huvudsakliga belägget — och strängt taget som det enda belägget — för att B 54 gällt för landskapet Dalarna. Man har därvid på ett självfallet sätt associerat till de berömda orden ”land ska med lag byggas” och fäst dem på Dalarna. Men det
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=