324 Västmannalagen/B 54 När det gäller kungens domsrätt har bägge lagarna infört den yngre valstadgans bestämmelse om kungens sanningsmonopol. B 54 stadgar sålunda att edsöresnämndens utslag ska gälla wtan kunungir wili paer wmsannind skupa, vilket nästan ordagrant överensstämmer med landslagens vtan kununger siealuer vili sannind vt leta.}^ Västmannalagen har i sin rättegångsbalk fogat stadgandet ”Konungen ska pröva sanningen, han ska upphäva alla falska domar och alla orätta domar”.Jag har ovan visat att ett sanningsmonopol för kung eller biskop inte är förenligt med edsöresrätten i dess ursprungliga form.’"* Bägge lagarna är således i sin nuvarande form tillkomna efter den yngre valstadgan och någon skillnad mellan dem ifråga om processen vid edsöresmål och kungens domsrätt finns inte. Däremot skiljer sig lagarna ifråga omvad somska räknas somedsöre samt ombiskopens rätt. Västmannalagen har samma lucka somde övriga centrala svealagarna när det gäller edsöresbrott i kyrka. B 54 har utöver denna bestämmelse en flock, som stadgar edsöresbrott för dråp i kyrka oavsett föregående fiendskap. Dessutom delar kung och biskop en bot på 40 marker för dråp på kyrkogården, där edsöresbrott inte föreligger.*^ Redan denna skillnad i edsöresrätten visar att Västmannalagen och B 54 inte kan ha använts samtidigt i samma biskopsdöme. Man måste i så fall anta att samma tillägg har gjorts i B 54 somi Upplandslagen. Men då kvarstår frågan varför biskopen inte har låtit denna ändring gälla också i huvuddelen av stiftet. Biskopens olika bötesrätt vid incest och dråp inomfamiljen i B 54 och Västmannalagen ger anledning till samma slutsats. För samlag mellan nära släktingar, s.k. frändskapsbrott, bötas i B 54 i skalan 3, 6 och 9 marker efter närheten i släktskap och boten delas mellan kung, biskop och alle män.*^ Dråp inom familjen bötas med en dubbelbot, en för manhelgden och en för dråpet. Den första delas mellan kung, biskop och hundare, den andra mellan kung, målsägare och hundare. Liknande bestämmelser finns för slag.*^ Västmannalagen ger för frändskapsbrott endast biskopsbot och kyrkobot.** Av dråp inom familjen behandlas endast s.k. inomsängsdråp, dvs dråp mellan makar. Viljadråp ger dödsstraff, vådadråp böter, som delas mellan målsägare samt ”karl och konung”. Biskopen nämns inte som bötestagare. Liknande bestämmelser finns i övriga svealagar och även i Östgötalagen.’^ I B 54 delar alltså biskopen och kungen böter för brott som i Västmannalagen antingen är biskopssaker eller världsliga saker. Bägge lagarna är i sin nuvarande form sent tillkomna, det visar bestämmelsen om kungens sanningsmonopol. Omteorin att B 54 är en Dalalag vore riktig, skulle alltså dessa oförenliga principer ha varit avsedda att tillämpas ungefär samtidigt inom samma biskops-Zlagmansdöme. Det finns mycket liten sannolikhet för att det skulle ha
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=