323 anses osannolikt att B 54 gällt tillsammans med Västmannalagen. För att svara på den frågan måste man utgå från ett antagande om vad som måste ha varit gemensamt för att lagarna skulle ha kunnat fungera under samma myndighet. Generellt kan man säga att allt somgäller lokala säregenheter i näringsliv och social struktur måste få ge utslag. Det betyder att man måste räkna med en annorlunda rättsadministration och vissa skillnader i bevisningen, skillnader både i varuslag och i reglerna för uppbörd när det gäller skatterna till kyrka och kung och skillnader i en rad detaljregler för bysamfälligheten. Därmed kan förhållandet mellan jordägarna å ena sidan och kung och biskop å andra liksom mellan jordägarna inbördes utformas olika i skilda delar av samma stift. Däremot måste bestämmelser som reglerar det inbördes maktförhållandet mellan kung och biskop i stort sett överensstämma liksom riksomfattande lagstiftning typ edsöresrätten. Där motsättning finns i sådana centrala moment, där är det också osannolikt att lagarna ifråga tillhört samma stift. Nu finns ett konkret exempel på två lagar somfungerade i samma biskops/ lagmansdöme, nämligen Hälsingelagen och Upplandslagen. Jag ska först översiktligt jämföra dessa inbördes och därefter Västmannalagen med B 54. Upplandslagen/Hälsingelagen Jämförelsen visar att dessa lagar överensstämmer på de väsentliga punkterna. Hälsingelagens edsöresrätt är sålunda densamma som Upplandslagens. Det gäller både omfånget av brottskategorin och processen. Nämndens utslag gäller i bägge områdena, det finns inget sanningsmonopol för kungen i brottmål. Vädjandet till kungen gäller i bägge lagarna endast lagfrågor och tvistemål om jord.^ Biskopens domsrätt i Hälsingelagen motsvarar Upplandslagens före den ändring varigenombiskopen får rätt att döma i alla bannlysningsmål.* När det gäller böter finns inte någon bestämmelse i Hälsingelagen, somger en väsentligt annorlunda bild av biskopens maktställning än i Upplandslagen. Det som skiljer ligger på lokal nivå. Hälsingelagen utgår från socknen som grund för rättsadministrationen och har endast ett par lagtima sockenting om året. Denna ordning skiljer sig från Upplandslagens och är uppenbarligen grundad i annorlunda befolkningsförhållanden. Landslagen förutsätter att en sådan ordning råder i vissa landsändar.^ Ifråga om bevisningen märks att Hälsingelagen har förstärkning av edgärdsmän till vittnena liksom fallet är i Västmannalagen och Södermannalagen men inte i Upplandslagen, vilken här mera överensstämmer med stadsrätten. Hälsingelagen har vidare 12-mannaeden som största ed liksomlandslagen.Det finns vidare en rad olikheter i detaljer, särskilt när det gäller bysamfälligheten.*’ Ingenting av detta är oförenligt med vad som gällde i den uppländska delen av stiftet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=