299 HRGLandrecht. HRGGeleit. För kontinental rätt, se Schneider a.a. 213 ff. 258. UL Kk 1-6. SdmL Kk 1-5. VgL II Kk 2. ÖgL Kk 1-5, 8. Tioh. Kk 2-5. ÖgL G 8:pr. Holmbäck-Wessén, V438 n. 13. II ' JL II 2^. 144. III 37. ^ Den danske rigslovgivning 114. Thords artiklar 22, 34. DGL Tillägg till Bind IV 84. Matzen Off Ret I 40, 42. Jorgensen TfR 1944. ^ JL II 77-81. Biskopsnämnden väljs för ett år i taget av sockenmännen och tages i ed av ombudsmannen. Denne måste kära i målet på tinget men nämnden avlägger sin ed vid kyrkan. De utförliga reglerna om detta brott visar att det varit ett kontroversiellt ämne. Det framgår också av att kungen tidigare fått medla mellan biskopen och fynbönderna i denna sak. De noggranna reglerna för hur ombudsmannen måste åtala och bestämmelsen att detta ska ske på tinget visar, att de kyrkliga myndigheterna tidigare försökt avgöra saken på egen hand. Men nämndemännen ska fortfarande avlägga sin ed vid kyrkan, inte på tinget. Och för samma helgdagsbrott kan bötas flera 3-markersböter, nämligen ombrottet begås i kyrkan eller på kyrkogården och omdet ger blodsutgjutelse. Av de konkreta exemplen framgår att kyrkan inte skyddade hustru, barn och tjänstefolk från husbondens piska under helgfriden. Agarätten är tvärtomuttryckligen sankdonerad av kyrkan. Däremot är husbonden skyddad från angrepp från dessa personer. Ett sådant brott kan inte tystas ner. Biskopens ombudsman kan på egen hand väcka åtal. Matzen Off Ret II 80. JL II 85, 82. * Matzen Off Ret I 39 f. ^ Där inte annat anges är faktauppgifterna till följande avsnitt hämtade ur Brandt II 142 ff och Seip, Saettargjerden. ^ Dessa slutsatser är mina. * MLL IX 16. Vm ranga eida. Här avses tydligen både osann och olaga ed. ’ MLL I 11:3. UL Kk 15, 16. " ULKkl5:5. ULM9:3, 26,29:pr. UL Kk 15:5. Många senare handskrifter har ”kungen” istf ”kyrkan”. '■* Nu kunde man invända att biskopsböterna endast gällde dråp på helgdag och att denna regel kompletterade dem i manhelgdsbalken på så sätt att biskopen här tog kungens rätt. Men detta stämmer inte, det framgår klart av fallet inomsängsdråp. Där saknar tidpunkten betydelse. I manhelgdsbalken stadgas att för det fall att målsägaren vill unna brottslingen livet ska han utomlands göra kyrkobot och inomlands gälda böter. ”Tage där båda böter, karl och konung”. Biskopen är inte alls nämnd. Samma regler gäller för annat dråp mellan nära släktingar, UL M13. ‘5 Se ovan 185 f. SdmL Kk 15, 16. UL Kk 16:2. Detta generella stadgande saknas i hsA, Schlyter III, 72 n. 40. SdmL Kk 15:3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=