290 samt lemlästning. Kungen får fredköp på 40 marker samt en tredjedel av det konfiskerade godset. Det tredje stycket innehåller ”frälseparagrafen”. Den lyder: Ellighaer maedaer py at paet aer wael waerduct at per sum os fylghiae frammarmer badpi maed radhumoc hialpp at per hawi mere aeru pa giwm wir allae waerae maen oc wars kyaerae brodpors baendigs oc allae perrae bryttiae oc lanbo ocallaepa i perraegoz aeru lidughae af (allum) konongslicumraet swa oc allae aerkibiskupsins swenae oc allae biscupaennae swenae. Wiir wiliumocat allir per maen aer maed örs piaenae at per hawi paet samaefraelsi hwemsum per pianae haelst. (Hs B 10 saknar ordet ”allum” i uttrycket all konungslig rätt.) Punkt 4 förbjuder länsherrarna att pålägga bönderna några extra pålagor och uttalar ett allmänt förbud att ta böndernas hästar. I punkt 3, ”frälseparagrafen”, ger alltså kungen sina och hertig Bengts män och deras brytar och landbor samt ärkebiskopens och alla biskoparnas svenner frihet från all kunglig rätt med motiveringen att det är väl värdigt att de som följer kungen med råd och hjälp har större ära. I slutmeningen utsträcks detta frälse till alla demsomtjänar till häst. Den sista meningen, ”hästmeningen”, passar somsynes mycket dåligt i sammanhanget. De förstnämnda personerna får ett visst privilegium, därför att de följer kungen med råd och hjälp. Denna motivering blir meningslös om samma frälse ska ges till alla somtjänar till häst, oberoende av deras närhet till kungen. Men en sådan slutsats har den etablerade forskningen inte dragit. Man har ansett denna mening bevisa att frälset gällt alla dessa personer. Vilket frälse avses? Här har skett en förskjutning inom den hittillsvarande forskningen mot en extensiv tolkning. I artikeln Frälse, spalt 691, i KLNM 1959 säger Jerker Rosén: ”Uttrycket ”all kunglig rätt” i Alsnöstadgans f. paragraf innebar befrielse från ordinarie skatter, däremot inte från extra gärder och pålagor”. I hans lärobok Svensk historia I, samtliga upplagor, lyder motsvarande passus: ” De utlovades befrielse från all konungslig rätt. Därmed avsågs i tidens terminologi all kunglig skatte- och bötesuppbörd”. (a.a. s.145, 1983). Nu har alltså även böterna inkluderats i begreppet. Mellan dessa bägge yttringar av Rosén ligger C.G. Andraes avhandling ”Kyrka och frälse”, 1960. Enligt Andrae, a.a. 144 f, måste ”all kunglig rätt” i Alsnöstadgan betyda både skatter och böter, därför att uttrycket ius regiumförekommer i några brev med det förklarande tillägget: ”böter och gästning, ledung eller andra skatter som andra är underkastade”. Vidare påpekar Andrae att man ju fick böta om man vägrade att betala skatterna. ”Just i bötesrätten kunde kronan hävda sina anspråk på överhöghet och sina krav på kontroll av skattesystemet: underlåtenhet att utgöra skatt straffades med böter till kungen”. Det sistnämnda argumentet är egendomligt som förklaring till ius regium.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=