286 UL Kk 1:1. VmL Kk 1:1. SdmL Kk 1:1. Ordet pant finns också i stadslagen, MESt R 7. ** UL Kg 10. Även Holmbäck-Wessén 1:2 59 n. 38. ULAdd4. VmL Kg 7:6. M20. jfr M25:12. MEL R20. Se ovan 222 f. ÖgLR3:2. Östgötalagens bestämmelser omexekution är inbakade i en historik över det äldre förfarandet, ÖgL R 3:2. Här övergår lagen alltså delvis till att bli berättande källa och måste källkritiskt bedömas som en sådan. I äldre forskning har man okritiskt anammat källans påståenden om att nåmrätten togs bort ”i konung Knuts dagar”. Med den äldre synen på nåm och utmätning såg man i detta en revolutionerande nyhet: lag och ordning hade besegrat det ”primitiva” och våldsbetonade förfarandet med nåm, och äran av denna förändring tillskrevs kyrkan under Knut långes tid. Det är Sten Gagnér som lanserat denna teori, vilken nu är allmänt accepterad. (”I knutzs kunungxs daghum”. Särtryck ur Tidskrift utgiven avJuridiska föreningen i Finland 1961. Häfte 2-3). Gagnér ger där också en översikt av den äldre forskningen, vilken tillskrev Knut Eriksson denna lag. Det är i och för sig inte nödvändigt att göra en källkritisk analys av historiken om det endast gäller att vederlägga den äldre teorin. Min undersökning visar att den äldre uppfattningen av nåmoch utmätning inte håller. Det var utmätningen som medförde våld, inte nåmet. Gagnér behandlar inte heller vare sig det enskilda eller det omfattande administrativa nåmet i svearätten eller i Jutalagen. Tesen omkyrkans inflytande blir helt omöjlig mot källans uppgifter omnåm för kyrkobygge. En lag med erkänt kyrkligt inflytande somJutalagen har också nåmmedeltiden igenom. Det finns i själva verket inget belägg alls för någon allmän fientlighet mot nåm från kyrkans sida. ASun refererar till nåm med välvilja, ovan 167. Och i den ovan s. 165 omnämnda Mainzer Reichslandfrieden, somockså åberopas av Gagnér, finns ingalunda något allmänt nåmförbud. Vad lagen förbjuder är att ta kyrkans gods i pant för kyrkliga ombudsmäns skulder. Det är också klart att varken tidigare forskning eller Gagnér förebringat något som helst bevis för att någon svensk kung Knut lagstiftat om nåm. Däremot är det ett faktumdels att den danske kung Knut VI förbjöd nåm i samband med ättböter, dels att densamma lagen är upptagen i götarätten, se ovan 196 ff. Historiken säger också att nåmförbudet tillkom ”i konung Knuts dagar”, inte att Knut utgav denna lag, ett uttryckssätt som annars är vanligt om lagstiftare i Östgötalagen. Uttrycket är väl passande för det förbud att näma för ättböter somupptagits i lagen. Nu har emellertid nåmförbudet i Östgötalagen fått en generell innebörd och det är på den punkten som tvivel bör inställa sig. Har verkligen ett allmänt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=