283 med tretolftsed, vilken alltså till hälften är nämnd. I VgL II är en gortjuv den somstjäl ett kreatur värt 2 örar eller mer. (VgL II Tj 16). Gortjuven är alltså i denna lag en boskapstjuv i allmänhet. Samtidigt karakteriserar lagen detta brott jämte äkerstölden somde värsta arterna av stöld: Tver äru ondestu piuuär, fulder gurpiufuer oc agnabakä. (VgL II Tj 58). I VgL I talas inte om stöld utan om att hugga ner annans kreatur: Huggaer man bu mans nijjaer gaers at goruarghaer fyaet aer nifnngsvaerk. (VgL I Urb 9). Den närmaste motsvarigheten till detta stadgande finns i östnorsk rätt. Den nämnda östnorska lagen är ett fragment av den äldre Eidsivatings- eller Borgartingslagen. (NGL II s. 523.) Bestämmelsen är mycket speciell eftersom den kategoriserar brottet efter hur många kreatur somlämnas kvar. Omnågon dödar en bondes hela besättning, omdet så också är endast ett kreatur, är detta ett urbotamål och förövaren kallas gorvarg. Om färre dödas kallas brottet fiarfoleng och bötas med 3 marker. Principen att böterna beräknas efter hur mycket den enskilde drabbas är ovanlig i nordisk rätt. Den tillämpas emellertid också i Dala- och Västmannalagarna: ”Två hönor och en hane, det är bondens vagle. Stjäl någon bort den, böte han 3 marker”. (VmL M30:7. DL Tj 17:pr). Var för sig är djuren värda betydligt mindre men genom att bondens hela fjäderfäbesättning stjäls blir boten relativt mycket större. Dala- och Västmannalagarna använder inte termerna gorvarg eller fearföling och är därför inte medtagna i Brandts översikt, som behandlar de norska och svenska bestämmelserna med dessa termer, Brandt II, 105, 116 f. Brandt tycks göra skillnad på avsikten med det större och det mindre brottet. Det förra innebär nedslaktning och bortförande av djuren. Det viktigaste kännemärket på det mindre skulle vara att brottslingen har dolt sin gärning. Samtidigt karakteriseras bägge brotten som en gelse eller Mishandling af anden Mands Husdyr”. Denna karakteristik ger ingen tillfredsställande förklaring på avsikten med handlingen. Det är föga rimligt att förutsätta olika avsikter bakomstöld av tre och av fyra djur. En så speciell definition på den mindre stölden som i den östnorska lagen måste medföra problem om termen inlånades till andra lagar. Fear foeling i landslagen,(MLL VII 37), är också något annat än i provinslagen. När termer traderas förändrar de ofta betydelse. Detta är ett av flera exempel på att det ofta är omöjligt att finna en definition somtäcker alla användningar av termen. En liknande oklarhet vidlåder termen ”gorniding” i dansk rätt. Skånelagen har följande beskrivning: Gör man gornijyings waerk ofna annars manzfae maef) spiuti aellaer andru wapne swa at ut waeldaer gor.... (SkL 166). ”Gor”är enligt Schlyters ordbok ”den halfsmälta födan somfinnes i kreaturens tarmar”. Ordet är belagt på isländskt, norskt och danskt område. Handlingen bestraffas emellertid inte som ett nidingsbrott utan med 3 marker, liksom ”fearföling” i den östnorska lagen. Man frågar sig omavsikten med handlingen. ”lumsk, ondskabsfuld Ödeläg-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=