280 vägra att utse nämnd eller att mottaga uppspårad tjuv. (JL II 53, 88) Norsk rätt har en snarlik term nämligen rettlauss. I det ena fallet stadgas att den som vittnar falskt eller vägrar vittna i ett mordfall sedan förlorar möjligheten att uppträda som vittne. I det andra stadgas att om någon tar fisk ur annans nät och därvid blir skadad av ägaren, så förlorar han sina bötesanspråk mot denne. I det tredje fallet förlorar den ledungsman somsaknar föreskriven beväpning sin rätt till böter. I alla dessa fall blir vederbörande rettlauss. (Fro IV 7. XV6. VII 13) Denna innebörd av termen visar en viss släktskap med Jutalagens användning men skiljer sig från de övriga lagarnas. Den tyske språkforskaren Klaus von See sammanställer de senares rättlösamed norskans logleysa. De tre fall där denna term förekommer gäller alla egendomsbrott och svarandens vägran att uppfylla sina rättsliga förpliktelser i samband med dessa. (Gul 34, 268. MLL VII 18. Klaus von See, Altnordische Rechtswörter. 1964. 65.) Schlyter har i sin Ordbok gett följande definition på rättlösa: a) benämning på åtskilliga förbrytelser mot äganderätten b) tredska eller försummelse att fullgöra det somman är en annan skyldig eller vägran att inställa sig till svaromål. Denna definition stämmer somsynes på fallen i dansk och svensk rätt och passar även in på norskans logleysaizW. En helt annan tolkning har framlagts av Gerhard Hafström, KLNM Rättlösa. Han utgår från fall a) ovan i västgötarätten men sammanställer det med norskans rettlauss. Genomatt också dra in fall somsnatteri kommer Hafström fram till en definition på rättlösa, innebärande att brottslingen för all framtid ansågs mindervärdig och fick bära vedernamn. Hafström är emellertid medveten om att några sådana påföljder inte inträder i västgötalagarnas rättlösafall (det norska rettlauss har f.ö. inte heller någon sådan innebörd). Han måste därför förlägga detta till en tid före lagarnas ”nedtecknande”. Det är enligt honom kyrkans uppfattning av människovärdet som ändrat de gamla lagarna därhän, att man i västgötarätt inte längre blev rättlös i den gamla meningen för dessa brott. Hafströms tolkning bygger som synes på rena spekulationer och måste awisas. Det är fullständigt klart av samtliga lagställen i västgötalagarna, sominnehåller rättlösatermen, att denna inte gäller brottslingens person utan handlingen. Schlyters definition är således den riktiga. Däremot har varken han eller någon annan forskare sökt förklara termen rättlösa somsådan. Schlyter kallade rättlösabalken för en laglöshetsbalk och denna egendomlighet har använts vid översättning till främmande språk. Rättlösabalken heter där resp. ”Dies ist der Abschnitt der Rechtlosigkeit”, ”Livre des injustices” och ”The code of Lawlessness”. (Holmbäck-Wessén V 117)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=