274 Noter till kapitel VII ' Se ovan 94. Se även V22:28-29, 24:1^. - Där intet annat anges hänvisas till Schwind, 175-194. Omförmyndarskapet, Nov. 118.5. ^ Nov. 74.4. 117.3,4. ' Cod. 5.1.2,3,5. 5 Nov. 22.3-15. ^ Nov. 22.3. ^ Nov. 22.18. 117.8-15. ^ Ro 204. ^ Ro 185. 182. Ro 180. MoseV22:23-24. " Ro 178, 179, 184. Liu 89. Ro 181. För att avgränsa sig från den romerska rätten har germanisterna sökt göra gällande att det germanska dos var något annat än det romerska, eftersom det gavs av mannen till kvinnan, inte av kvinnans släktingar till mannen. Man jämför här således langobardrättens meta med den romerska rättens dos, se HRG Dos. Fästmannens bidrag blir därmed för germanisterna en köpeskilling för bruden. Denna spekulativa tolkning har ingen somhelst grund i källorna. Langobardrättens motsvarighet till dos är faderfio. Ovannämnda artikel ger också själv den sannolika förklaringen till att mannens bidrag i vissa langobardiska texter kallas donatio, nämligen att termen härrör från den romerska rättens donatio ante nuptias. Liu 7. '■* ipsa per mano simili modo retradatur sicut priori marito tradita fuit. Nam aliter sine traditione nulla rerumdicimus subsisterefirmitatem. Ro 183. Ro 212. Liu 121. Ro 203, 200. Ro 186-88. Ro 221. Liu 24. ’’ Ro 222. Faktauppgifterna omkanonisk rätt är hämtade från HRG”Ehe” samt Plöchl I 8992, 225-237, 399-407. II 305-338. Vidare har använts: Paul Mikat. Dotierte Ehe-rechte Ehe. Zur Entwicklung des Eheschliessungsrechts in fränkischer Zeit. Rheinisch-Westfälische Akademie der Wissenschaften. Vorträge G 227. 1978. Kommentarer och slutsatser är mina. För detta kapitel hänvisas generellt till följande lagställen: UL Ä 1-10. VmL Ä 1-10. SdmL G 1-6. ÖgL G 1-16, 26-28. MEL G 1-16, 24. KrL G 1-14, 23. MESt G 1-10, 18. ÖgL stadgar, G4:1, att omden somär närmast på fädernesidan är ovillig att bortgifta flickan kan släktingar på mödernet få dompå att överta giftomannaskapet. Detta betyder givetvis inte att kvinnan ”kunde vända sig till tinget och klaga, om giftomannen vägrade henne att gifta sig med den hon själv önskade ha till äkta man”, Inger, 22. Detta skulle enligt förf. bero på kyrkligt inflytande- enligt utvecklingsmallen höjde ju kyrkan kvinnans status vid giftermålet och gjorde henne fri och jämlik med mannen. Inger föreställer sig alltså att tingmännen skulle ta flickans parti och gifta bort henne utan giftomannens hörande. Hur det ska gå ihop med lagens krav på giftomannens medverkan för tillkomsten av ett legalt äktenskap eller med de höga böterna för rån av giftomannarätten eller med kvinnans rättsliga ställning i övrigt i medeltidslagarna går förf. inte in på. Ingers framställning kan tjäna som belysande exempel på den kristna propagandan i rättshistorien.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=