268 tillägg som gjorts omden f.ö. mytiske Viger spa samt omUpplandslagens tillkomst år 1295 förtjänar ingen somhelst tilltro. ^ Schlyter III, LVnr 123. LXXI med n. 54. " Schlyter IV, XI f. VI. ^ Se ovan 89, 170,219,221. ^ Sten Gagnér, Studien zur Ideengeschichte der Gesetzgebung. Uppsala 1960. 362 ff. Uppgiften återkommer i Going 763. Författaren till stadfästelsen skulle enligt Gagnér haft Bonifatius VIII:s Sacrosanctae som förlaga. Därmed skulle stadfästelsens datering vara felaktig. Jämförelsen görs inte med den latinska texten utan med den svenska versionen. Henrik A. Olsson har häremot med utförlig argumentation visat att den påstådda överensstämmelsen saknas. (Upplandslagens stadfästelsebrev. Lychnos 1975-76). Det erbjuder heller ingen större svårighet att hitta liknande tankegångar och ordalag i äldre prologer. I Liutprands prolog sägs bl.a. följande: ... superfluum quid inibi reperit, ex eo sapienter auferret, et quodminus inuenerit, deo sibi inspirante adicerit. Claes Peterson har på annat sätt visat att tankegångarna i stadfästelsen kan föras tillbaka till antikt och tidigmedeltida rättstänkande. (C. Peterson, ”1734 års lag-en medeltida lagbok eller en upplysningskodifikation. Till frågan om synen på lagändring i det förliberala samhället. Särtryck ur Studier i äldre historia tillägnade Herman Schiick. 1985, 277 ff.) Beläggen för att Sacrosantae tjänat som förlaga för Upplandslagens stadfästelsebrev har därmed visat sig ohållbara. Gagnér menar vidare att både Upplandslagens och Södermannalagens stadfästelse tillkommit i senmedeltid och då blivit tillskrivna tidigare härskare. För Upplandslagens del är detta ett minst sagt egendomligt argument, eftersom den dåvarande kungen, Birger Magnusson, sedermera blev avsatt och hans son halshuggen, för att denna gren av kungasläkten aldrig mer skulle inneha Sveriges krona. Det finns heller inga som helst belägg för denna teori. Några hållbara skäl för att underkänna dateringen av Upplandslagens stadfästande har alltså inte framlagts. ^ Holmbäck-Wessén antar att några av medlemmarna ansetts somsjälvskrivna, nämligen kyrkans representant, domprost Andreas And från Uppsala, samt Attunda- och Fjädrundalands lagmän, Holmbäck-Wessén 1:2, 10. Men i texten är ingen lagman från Fjädrundaland nämnd och det är osäkert om en sådan funnits. Ledamöternas antal är tolv detta område förutan, och en annan möjlig förklaring är att dess representanter kommit in i ett senare skede av arbetet. Man måste också ha i minnet att tolvtalet i nämnder och kommissioner var ett schablontal och att verkligheten inte alltid motsvarade detta. * Holmbäck-Wessén III 9. ^ Holmbäck-Wessén 1:2, 10 f. Omskogen Ödmården somgräns mellan Gästrikland och Hälsingland, se Holmbäck-Wessén 1:2, 1,1 n.3 med angiven litt. I företalet kan emellertid en rent kyrklig indelning ha åsyftats. ” Som hedniskt bruk anger exempelvis den västgötska lagmanslängden frillobarns arv. Schlyter I, IV, 14. Wessén godtar utan vidare denna uppfattning, Holmbäck-Wessén V, XXXI. Wessén uppfattar även järnbörden som ett hedniskt bruk. Han tolkar likaledes det tidigare nämnda kristna edsformuläret i äldre västgötalagen som en rest från hednatiden. Holmbäck-Wessén V, XXIII, se ovan 259 n. 39.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=