266 tal, så framgår därav enligt Henning ”det intressanta faktum, att den tyvärr förlorade codE stått det ursprungliga originalet av lagen allra närmast och alltså varit den äldsta av samtliga nu kända handskrifter av Upl”. (a.a. 129). Resonemanget är som synes ihåligt. Det bygger på en bokstav i ett namn som påstås vara den äldre formen och på påståendet att satsen ”Land ska med lag byggas” ursprungligen stått i Upplandslagens företal, fastän alla kända handskrifter har den i början av Byggningabalken. Henning är själv medveten om att den inte passar särskilt väl i codE:s företal, (a.a. 128 n.3). Han nämner inte heller det faktum, att codE i sin namnuppräkning i företalet har ordformer och ortografi som inte överensstämmer med äldre språk och skrift, vilket Schlyter påpekat. (Schlyter III 7 n. 39). Vidare är Angsöhandskriften inte någon bra källa för fornsvenskan. Enligt utgivaren är den skriven av en dansk i mitten på 1300-talet. Den har talrika felskrivningar och överhoppningar och avviker i många fall från den dåtida fornsvenskan. ”Af de språkliga egenheter, Angsöcodex företer, anser jag det framgå att den, somskrifvit hela handskriften, så när sompå knappa två sidor, varit en utländing, somicke varit fullt mäktig svenska språket, utan dels vanställt originalets former, dels inblandat främmande, tillhöriga hans eget idiom”. (Angsö X). Det kan tilläggas att de två sidorna, skrivna av en annan hand, inte rör det här aktuella innehållet. Hennings slutsats är således helt ogrundad och måste avvisas. Om Lefflers ståndpunktstagande kan sägas att det är till ytterlighet okritiskt. Han har en tryckt utgåva somkälla men han vet inte hur denna har kommit till. Andå godtar han en uppgift omden mytiske Viger Spa, att ”Han war utsändir af Ingiäld Swea Kununge”. Vidare att Upplandslagen var tillkommen 1295. Man behöver inte genomgående acceptera förfalskningstesen för att anse att Schlyter har den rätta uppfattningen. En del av de iakttagelser han gör beträffande språket stämmer in på vad v. Friesen anför omden av Schlyter ej kända Angsöhandskriften. Schlyter anför exempelvis att codE ofta har a i slutet av orden, där handskrifterna har ae. (Schlyter III, LXII). v. Friesen har bland sina många exempel just att dessa bokstäver brukas om vartannat i svagtoniga stavelser. (Angsö VII). Det kan alltså vara en icke-svensk skrivare som har gjort en av de avskrifter, somlegat till grund för codE. Ståhle, somansluter sig till teorin omcodE somurtexten, anser att det finns en annan möjlighet att mäta codE:s tillförlitlighet. Han påstår nämligen att förlagan till Johannes Bureus’ lagexcerpter i de s.k. Ihreska fragmenten varit just den handskrift somlegat till grund för den trycktautgåvan. (Ståhle 1954). Ståhles ena argument för detta är att i Bureus’ utdrag en excerpt ur kyrkobalken 14:6 står omedelbart före en excerpt ur kyrkobalken 15:pr. Detta skulle motsvara luckan i codE:s kyrkobalk, efter det parti 14:7-10, som flyttats till flock 13. Det man nu väntar sig är att excerpterna ska börja med flock 14 och sedan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=