260 Noter till kapitel IIL ' Huvudkälla för denna punkt är ”Les ordalies au moyen äge: doctrine, législation et pratique canoniques par Jean Gaudemet. La Preuve XVI 99-135. Vidare har uppgifter tagits från R. van Caenegems rapport. La Preuve XVI 694—700. ^ La Preuve 699 f. ^ ASun 99. ■* Hur man argumenterade emot fakta omgudsdomarna kan studeras i Lévys syntes. La Preuve 141. Detta visar samtidigt de inre motsättningarna i detta verk. Gudsdomarna förutsätts av Lévy vara ett arv från germaninvasionen, somkyrkan förgäves kämpade mot. Författaren anför enbart den kyrkliga oppositionen mot gudsdomarna, däremot nämner han inte med ett ord den överväldigande bevisningen för att detta var en genuint kyrklig tradition och inte heller något omdet utbredda fusket. Han citerar istället en oppositionsman på 1100-talet: Ecclesia potius haec tolerat quam commendat. Att kyrkan ”tolererade” bruket men själv inte föreskrev det sombevisning har varit och är fortfarande den dominerande uppfattningen bland rättshistorikerna. Här demonstreras hur en sådan åsikt beläggs: man anför en samtida källa och gör dess uppfattning till sin, medan man förtiger alla motsägande uppgifter. Författaren vill alltså göra gällande att gudsdomarna egentligen var oförenliga med kristendomen. Eftersom denna formför avgöranden fanns i många kulturer har han liksomden äldre traditionen velat förlägga deras europeiska ”ursprung” till de invaderande germanfolken. Men en sådan jämförelse bygger på lös grund. Avgörande genomgudsdom förutsätter en någorlunda stabil trosgemenskap och denna i sin tur någorlunda stabila politiska och ekonomiska samhällsförhållanden. Omdessa förutsättningar var vid handen i Västeuropa under den s.k. folkvandringstiden är mycket ovisst. Man måste alltså först visa vilka faktiska förhållanden sområdde, innan sådana slutsatser kan dras. Men frågan om de förkristna germanernas eventuella praktiserande av gudsdomar saknar betydelse i detta sammanhang. Det enda relevanta är det faktumatt gudsdomarna sanktioneras i bibeln och att de i historisk tid i Västerlandet visar sig vara kristna bevis och att kyrkan dessutom aktivt har medverkat till utbildandet av nya sådana. Att kyrkan också medverkade till deras avskaffande framstår som en självklar följd av det utbredda missbruket, som ledde till att de anklagade ofta klarade provet. Detta sistnämnda kunde ske endast i samarbete med prästerna och förbudet riktade sig således i hög grad mot den rådande korruptionen inomkyrkan. Kyrkans ledning hade förlorat kontrollen över gudsdomarna, det är en tillräcklig förklaring till att dessa avskaffades. ^ Ro 359. * Faktaunderlaget är hämtat ur Le probléme de la preuve dans les droits savants du moyen äge, par Jean-Philippe Lévy. La Preuve XVI 137-167. Kommentarer och slutsatser är mina. Citatet från La Preuve 143. Matt. V:34, 37. Lévy betecknar genombrottet för den romersk-kanoniska processen som den mest betydelsefulla händelsen i västerlandets rättshistoria och somen seger för förnuftet. Här framgår klarare än annars att Lévy gjort den dåtida kanonistikens ståndpunkt till sin. ^ La Preuve 140. » La Preuve 734 ff, 739. ’ Ro 359. SkKk7, 11, 12. " SkKkS. SkL 118. ASun 57. Schlyter IX, V2, 1. OgL E 17. '■* Se föreg. not.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=