259 ombildats men i begränsad mån kan de användas för att utfylla luckorna i vårt vetande om den forngermanska tiden. Conrad 6 ff. Detta förutsätter alltså den muntliga traditionsteorin. De anförda exemplen tordevara tillräckligaför att visa vilket starkt grepp som germanistiken fortfarande har över den tyska rättshistorien. Conrad är mycket vidlyftigare ifråga omden forngermanska epoken än Brunner. Danmarks Historie I, 397 f. Lauritz Weibull, Liber legis Scanie. Nordisk Historia IL 557-563. Per Nyström, Historiens Dilemma. 1974, 62 ff. Nyströmär samtidigt uttalad anhängare av ättsamhället och därmed av rättsdualismen, se härom Sjöholm 1978, 249 med n. 15. Erik Anners. Den europeiska rättens historia. I 1974. 11 ff. Inger 11 ff. Ole Fenger a.a ovan n.35. Holmbäck-Wessén I, XVI. Lars Arne Norborg, Källor till Sveriges historia, 1972, 88: ”När Västgötalagarna låter den somskall gå ed bedja gudarna vara honom hulda, så måste naturligtvis detta stadgande gå tillbaka till förkristen tid”. Denna uppgift, som återfinns också i tysk litteratur om nordisk rätt, återgår på en språkforskare som verkade för omkring 100 år sedan, L.P. Leffler. (Hedniska edsformulär i Vestgötalagen. Antiqvarisk Tidskrift för Sverige. Stockholm 1873-95. Del V, 149 ff.) Leffler utgår från följande edsformulär i västgötalagarna: 1. sva se maer gud hull/hol. (VgL I M1: 2) 2. bipia sva saer guf) hull/hol I 1. är hull, hol nominativ, i 2. ackusativ. I 1. skulle ordet korrekt ha skrivits hulder, i 2. hullan. Leffler själv anför för 1. exempel på r-bortfall i nominativ samt för 2. att redan VgL I har formen hollan (Tj 14). Bägge invändningarna är emellertid gjorda för att bemötas. Exemplet i 1. avfärdas och exemplet i 2. förklaras för senare tillkommet. Leffler kunde också ha nämnt att VgL I i sin kyrkobalk har formen holl (Kk 12). Kyrkobalken skulle alltså ha haft en hednisk edsformel enligt Lefflers resonemang. Leffler anger också ärligt nog att kortformen hull förekommer i danska texter. Tvärtemot vad han själv menar bör förklaringen till västgötalagarnas skrivning ligga här, helst som det danska inflytandet manifesterar sig i iögonfallande danismer som ”halvfemte örtug” och liknande. (VgL I M1:4 m.fl. lagställen). Ytterligare ett inflytande är tänkbart. I Mose lag använder Vulgatan ibland pluralformen av ”gud”, exempelvis just när det är fråga omedsavläggelse, Mose II 22:8. Detta återgår på grundtextens Elohim, som står i plural. För den sistnämnda förklaringen tackar jag professor Carl Martin Edsman. Carlsson-Rosén, 1983, anser trots kritiken mot Germaniaatt ”Detta hindrar emellertid inte, att vissa av de fakta han meddelar omförhållandena i Norden av allt att döma står fast.” (55). Lindkvist-Ågren använder Germania utan några källkritiska mang. (12) Detsamma gäller Adamav Bremens krönika. Carlsson-Rosén 1983, 82, 91, 124, 126, 129, 131. Lindkvist-Ågren 60 f. Adam av Bremen. Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Översatt av Emanuel Svenberg. 1984. resone-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=