256 Noter till kapitel II. ' Germaniaforskningens resultat och hur dessa har upptagits av germanisterna vore värd en egen undersökning. Här ska endast erinras omnågra fakta kring handskrifterna och verket. Den enda kända medeltida handskriften, Codex Hersfeldensis, tillkompå 900-talet, men den del av den som innehöll Germania försvann i mitten på 1400-talet, då handskriften flyttades till Rom. Vi känner den endast medelbart genom avskrifter gjorda detta århundrade, avskrifter som alltså förutsätter ett led efter Codex Hersfeldensis. (Rudolf Much, Die Germania des Tacitus, 1967, 23 f.) Hur den på detta sätt bevarade texten förhåller sig till originalet har vi ingen möjlighet att bedöma. Germania tillkommot slutet av första århundradet e.Kr. Tacitus besökte aldrig själv de områden han beskriver. Skildringen är byggd enbart på anonyma källor. Vi kan alltså inte bedöma trovärdigheten av de uppgifter som lämnas. Även om påstående x skulle bekräftas genomarkeologiskt fynd, så säger detta ingenting omsanningen i påstående y. Och så länge vi inte kan bedöma trovärdigheten av en uppgift är det ett elementärt källkritiskt krav att vi lämnar den därhän. Alldeles bortsett från handskriftssituationen och från andra påvisade negativa faktorer, somtendensen i Germania, är detta tillräckligt för att bedöma denna skrift vara en värdelös källa för de germanska folkens historia. ^ Se ovan 49. ^ Litteraturen om Savigny och historiska rättsskolan är synnerligen omfattande. Samma sak gäller för germanistiken i allmänhet. Den tyska forskningen ställer emellertid inte de frågor som är centrala för denna avhandling, och kommer heller inte, såvitt jag kan se, till samma resultat när det gäller de personer och faktorer, somvarit avgörande för utbildandet av ideologin. Jag har därför, liksom 1972, funnit det bäst att på basis av källorna göra min egen framställning. ^ Wolf, Erik, Quellenbuch zur Geschichte der deutschen Rechtswissenschaft. Frankfurt a.M. 1950, 320. Sjöholm, 1972, 71 f. Sjöholm 1978. ^ Going XXIII, 159, 161, 163, 164. ^ ZRGII, 1816,25-100. ^ K.F.Eichhorn, Deutsche Staats- und Rechtsgeschichte.I. 4.Aufl. 1834 (1808). Einleitung 2. 3. Aufl. 1821, 156. ZRGI 1815, 124-146. Sjöholm, 1972, 74. * C.J.Schlyter, Juridiska Afhandlingar II, 1879, 117. ’ Lindkvist-Ågren 14. Se vidare exempelvis Wieacker, Privatrechtsgeschichte der Neuzeit, 1967,32. Conrad 25. L.A.Norborg, Källor till Sveriges historia, 1972, 79 f. MLL Prologen. C.I. Ståhle, Syntaktiska och stilistiska studier i fornnordiskt lagspråk. 1958. KLNM Lagspråk. Sjöholm 1978, 239 f. Carlsson- Rosén 1983, 124 f: ”Lagmannen framträder sålunda som främste vårdare av landskapets lag. Hans uppgift var att lag tälja och att lag skilja. Den första uppgiften innebar att han på tinget skulle föredra lagens innehåll. Detta har från början skett efter minnet utan stöd av skriftliga uppteckningar. För att underlätta memoreringen har lagbuden ofta fått bunden form med allittererande och konkretiserande uttryck En del av våra landskapslagar är i själva verket ingenting annat än för minnet gjorda privata nedteckningar av vad lagmannen skulle säga när han ’täljde lag’.” Den tyske språkforskaren Klaus von See har häremot påpekat att särskilt högmedeltida, kyrkliga texter har en förkärlek för allitteration, Altnordische Rechtswörter, 1964, 84. Harald Ehrhardt har i en systematisk undersökning av allitterationens förekomst be-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=