253 bevismedel. Den hämtade sin kunskap omden anklagade på många sätt och var inte redovisningsskyldig för detta. Med tidens mosaiskrättsliga syn måste den anklagade bevisa sin oskuld om det fanns vittnesmål mot honom. Han måste alltså medverka till sanningens uppdagande. Ett sådant synsätt överensstämmer med vår vardagserfarenhet. Vägrar en misstänkt att förklara egendomliga omständigheter anser vi att detta är ett starkt indiciumför hans delaktighet. Men detta motsäger den från den romerska rätten hämtade principen i vår moderna rätt att det är kärandens ensak att prestera samtliga bevis för den anklagades skuld och därmed är det också åklagarens skyldighet att ensam klarlägga händelseförloppet kring brottet. Att värdera en sådan bevisning förutsätter professionell träning och kunskap om praxis vid andra domstolar. Det är en uppgift för juristdomaren. Nämndemännen ska däremot definitionsmässigt tillföra domstolen något annat, de ska representera den allmänna meningen, vilken just är grundad på nämnda vardagserfarenhet. Det är samma funktion som på medeltiden, blott att dagens nämndemän inte har samma straffrättsliga ansvar för sin uttalanden som då. I vårt nuvarande system blandar vi ihop dessa oförenliga element och ger dem exakt samma domarbefogenheter. Det är en ekvation sominte går ihop, vilket också eftertryckligt demonstrerades när bubblan sprack i årets mest uppmärksammade rättegång, det s.k. styckmordsmålet. Nämndemännen kritiserades därvid för att de resonerat somvardagsmänniskor, vilket är den uppgift de valts för, och man menade att de istället borde ha resonerat som juristdomaren, vilket aldrig kan vara deras uppgift. Av okunskap om de historiska förhållandena och genom en blandning av sparnit och politiskapåtryckningar har politikerna skapat en präktig skvader av vårt domstolsväsende, vilket inte är till förmån för rättssäkerheten. Det vi behöver är en ständig och engagerad debatt omhur vårt rättsväsende ska fungera, inte minst hur bevisvärderingen ska utformas och vilka huvudprinciper som ska gälla. Om våra politiker verkligen är intresserade av att låta den allmänna opinionen få inflytande på rättsväsendet, så sker detta bäst på lagstiftningsstadiet. I denna debatt måste rättshistorikerna deltaga med sin kunskap. Det förutsätter att de i sin forskning frågar efter hur lagarna har använts sommaktmedel. Det betyder i sin tur ett definitivt brott med den gängse genetiska metodologin, som ser målet för forskningen i institutioners och rättsreglers historia. Och med rättshistoriker menar jag historiker. I den alltmer krympande rättshistoriska undervisningen vid de juridiska fakulteterna kommer det inte att finnas grogrund för någon sådan forskning. Den måste istället bli en självklar del av allmänhistorien. Den borde också bli en spännande utmaning för en ny generation historiker, eftersomdet finns få andra områden, där deras resultat kan få en mer omedelbar betydelse för samtiden. Svensk lag utgör från begynnelsen en del av den europeiska rättstraditionen. Hur det recipierade godset omvandlats för politiska syften visar vår rättshisto-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=