252 världsliga herreklass som omkring år 1300 förmådde göra front mot både kungamakt och kyrka förvaltade ett halvsekel senare rättsapparaten i de högsta myndigheternas namn. Vi har aldrig haft en överklass tillräckligt stor och betydande för att i längden kunna utgöra en motvikt mot det centrala etablissemanget. Därmed har heller aldrig i lag formulerats något ”frihetsbrev”, som sedan kunnat användas av andra samhällsklasser i kampen mot överheten. Genomatt kungen i landslagens konungabalk hade ”av Gud högsta domöver alla domare” och inkvisitoriskt, vilket med tidens sed betydde också fysiska lämpor, kunde avgöra målen, fanns ingen säkerhet för det skydd som formellt också gavs åt den enskilde till liv och lem. Istället för lagen sätts den av kungen utletade sanningen, i Ostgötalagen och den yngre landslagen även den av biskopen utletade sanningen. Det hade varit av utomordentligt värde att kunna jämföra nordiska lagar med övriga västeuropeiska efter karolingisk tid, särskilt när det gäller fusionen av biskopsmakt och kungamakt. Utmärkande för nordisk rätt är att biskopens doms- och bötesrätt samt administrativa befogenheter fixeras i den världsliga lagen. Denna bötesrätt griper djupt in i människornas privata tillvaro, om ett modernt uttryck får användas för en tid som inte kände till någon sådan sfär. En fixering i lag får långa efterverkningar, eftersom den skrivna lagens principer tenderar att konserveras och häri ligger ett väsentligt maktmoment. Rättstraditionen kommer att innebära en detaljerad reglering av människornas liv. Den politiska omvandlingen av bevisrätten i nordiska lagar hade också behövt ett jämförelsematerial från högmedeltida europeisk rätt. I Norden sker denna förändring genom att myndigheterna skaffar sig kontrollen över bevisningen via nämnder. I dansk rätt är det biskopsmyndigheten som dominerar, i svensk en kombination av biskopsmakt och furstemakt. Detta samgående har på djupet präglat vår rättsutveckling. Det teokratiska systemet fortlever i dagens Sverige. Medborgarna är undersåtar. Individen har ingen erkänd civil sektor i sitt liv, han står inte som en självständig enhet gentemot staten. Han har ingen självfallen rätt till skadestånd för övergrepp från myndigheternas sida. Dessa har visserligen inte samma materiella intresse i brottmålen som på medeltiden men när det gäller skatter och annan kronans rätt är den processrättsliga obalansen total till den enskildes nackdel. Vi har kvar den rättsliga hierarki som grundlädes i medeltidens kyrka, där biskopen, ärkebiskopen och påven utgjorde trappstegen mot sanningens uppenbarande. I det medeltida trossystemet hade denna ordning sin självklara funktion, i dagens Sverige är motsvarande hierarki på den världsliga sidan en irrationell och kostnadskrävande relikt. Vi har idag fri bevisprövning och det finns ingen rationell grund till att vi låter den ena domstolens bevisprövning ta över den andra. Men vi har också förvanskat våra institutioner. Vårt nuvarande nämndsystem är ett exempel på detta. Den äldre svenska brottmålsnämnden var ett
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=