249 somgjorde tjänst till häst -vemdessa än tjänade. Detta skulle enligt den etablerade teorin ha skett på ovannämnda Alsnö möte och därmed skulle det svenska frälset vara konstituerat. En sådan utspridning av makten skulle emellertid ha gjort överenskommelsen om edsöret på samma möte fullständigt meningslös. Tolkningen faller på sin orimlighet. Källunderlaget är också mycket dåligt. Stadgan föreligger endast i ett par sena, inbördes olika avskrifter och den mening, varpå hela teorin upphängts, hör uppenbart inte till sammanhanget. Det enande bandet mellan olika svenska provinser fanns redan från början genomde via kyrkan med kungamaktens stöd recipierade lagarna. Stora partier överensstämmer också, även mellan svea- och götalagarna. Hit hör en rad bestämmelser i kyrkobalkarna, reglerna för stöld och smärre personskador samt bysakerna. Samtidigt är svearätten på byplanet och ifråga om tingordningen genomreglerad på ett helt annat sätt än götalagarna. Det återgår sannolikt på en gammal skillnad mellan landets bägge huvudområden när det gäller social och ekonomisk organisation samt politisk anknytning utåt. Det är också tydligt att biskoparna i Linköpings och Skara stift haft en helt annan maktställning än kollegerna i sveastiften. Regleringen har delvis tillkommit för att minska länsmannens maktmissbruk och såtillvida har den varit i böndernas intresse. Men myndigheternas fiskala nit på byplanet har gått vida längre i svensk rätt än i dansk. Här finns en betydelsefull skillnad också mot norsk rätt, i det att de danska bönderna kunde göra upp om sakskador och olovligt intrång och liknande utan att behöva böta till myndigheterna. I svensk liksomi norsk rätt är detta omöjligt över en viss skadegräns. Reglerna för våda och vilja ifråga om personskador har sannolikt också haft större praktisk betydelse på byplanet än på herreplanet. Här genomförs i den svenska landslagen en så ofördelaktig ersättning åt målsägaren vid våda att denne säkert inte har velat gå vådaed även om detta vore sakligt berättigat. Denna ordning har genomförts för att säkra myndigheternas bötesrätt, vilken endast utgick vid viljahandlingar. I Sverige märks samma tendens som i Norge att kyrkan flyttar fram sina positioner vid mitten av 1300-talet. I provinslagarna sker detta genommanipulationer av kyrkobalkarna och genom att Östgötalagen omredigeras med kraftig markering av biskopsräfstens befogenheter. Jämfört med Norge har visserligen biskopen liksom kungen generellt sett betydligt mindre fiskala rättigheter. Dock har de svenska biskoparna i landslagen en betydande administrativ makt, eftersom de dominerar i rådet och i de höga nämnderna. Den rättsliga byråkratin har också ökat väsentligt i landslagen och Östgötalagen jämfört med Upplandslagen. Det betyder att också de världsliga stormännen i hög grad inordnats i systemet. Ättlingar till de uppsvenska jordägare, som omkring 1300 genomdrev en i nordisk rätt unik maktställning för sig själva, utgör ett halvsekel senare i landslagen en del av myndigheterna somadministratörer av rättsmaskineriet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=