247 2 Maktstrukturen i Östgötalagen är i motsats till svearätten starkt myndighetsdominerad. Det visar sig i att antalet urbotamål ökat jämfört med svearätten och samtidigt antalet höga bötesmål med den för den enskilde målsägaren så fördelaktiga bötesdelningen minskat. Edsöresmålen avgörs av konungsräfst och den legala bevisrätten överkorsas genomsanningsprövning av ederna. I alla dessa avseenden överensstämmer Östgötalagen med landslagen och den visar därvid större släktskap med grannländernas rätt än med svearätten. De tidigare nämnda motsättningarna mellan en äldre målsägarprocess och konungsräfsten vid edsöresbrotten visar att kungen tidigare ensam konfiskerat brottslingens gods. Denna ordning har gällt före Alsnö stadga. Birger jarl har alltså i denna sak som faktisk regent haft samma makt som sina kolleger i grannländerna. Vid omredigeringen av lagen sker ingen väsentlig förändring i kungens bötesrätt annat än genom utökandet av edsöreskategorin. Den verkliga maktökningen sker på processens område och den gäller i nästan lika hög grad biskopen. De högsta myndigheterna i Östgötalagen är kungen, representerad av lagmannen, och biskopen. Kungen har sanningsmonopolet liksom i landslagen, men med biskopsnämnden sommellaninstans och de befogenheter som tillkom denna måste biskopen i de flesta mål ha haft det avgörande ordet. Uppläggningen och formuleringen av bestämmelserna visar också att syftet med nyredigeringen av Östgötalagen har varit att dra upp gränserna mellan kungens och biskopens makt. Och trots begränsningar är den sistnämnda också vida större i Östgötalagen än i de centrala svealagarna och den äldre landslagen. Biskopsnämnd som mellaninstans jämte konungsnämnden finns annars endast i den yngre landslagen. Där har kyrkan vunnit en slutlig seger genom att kungens överherradöme över alla domare endast gäller världsliga sådana. Med makten över ederna har följt ett särskilt intresse för att utarbeta bestämmelserna om bevisningen och Östgötalagen är mera utförlig härom än andra svenska lagar. Denna makt innebar både kontroll av målens utgång och stora bötesinkomster för ogill ed. Östgötalagen är i flera avseenden betydligt mer juridiskt avancerad än svearätten och i några fall också mer än landslagen. De recipierade bestämmelserna om bar gärning vid stöld har exempelvis utökats med ledande av gods, och reglerna för köp med vän och vittne är både mer utförliga och mer stringenta än motsvarande i andra svenska lagar. Östgötalagens intresse för stöldbrottet och för ett klart utformat ansvar för försålt stöldgods är påtagligt, bestämmelser somfrämst tjänar myndigheternas intressen. Straffet för stöld av säd och boskap, både liv och gods, är också unikt för svenska lagar men har sin motsvarighet i norsk rätt. Bestämmelsens utformning visar att det är kyrkans intressen somblivit tillgodosedda här. I skarp kontrast till denna utförlighet står bristen på regler för den lokala
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=