246 heternas är också relativt sett mycket sämre än när det gäller de höga bötesmålen. Samtidigt signalerar de upprepade förbuden mot övergrepp från länsmannens sida att den noggranna regleringen också tillkommit som ett skydd för bönderna. Länsmannen förbjuds att kräva ting samt bro- och vägsyn oftare än vad lagen stadgar. Länsmannen förbjuds vidare att gå in i utmätningsgården vid exekutionen, detta ska bönderna själva göra. På samma sätt ska bönderna själva ombesörja skatteuppbörden. Genom att bönderna kontrollerade utmätningen fick de också kontroll över hundarets del i böterna. Hur denna bot sedan skulle fördelas anger inte provinsrätten, först i landslagen stadgas, att häradshövdingen ska ta en tredjedel och häradet självt två tredjedelar. I svensk rätt betalas sålunda rättsadministrationen genom en kvotdel av de inkasserade böterna i motsats till våra grannländer, som tar ut tingresepengar av bönderna för detta ändamål och åtminstone i vissa fall låter målsägaren betala förrättningsmännen. Det nämnda förfarandet bör ha gällt de mindre brotten eller i varje fall mål där en bonde var motpart. Att företa utmätning hos en storman med dennes privatarmé var en helt annan sak och sannolikt har man inte avsett att bönder skulle medverka vid sådana förrättningar. Hundarets rätt måste i dessa fall ha tagits av dem somhade resurser att genomföra exekutionen, dvs stormännen själva med biträde av myndighetspersoner. Böndernas liv är alltså hårt reglerat i svearätten men de har samtidigt kunnat hävda sig gentemot den lokala myndigheten. Den stora striden har stått mellan kung och stormän med de sistnämnda somvinnare. Inskränkningarna i kungens rätt visar sig utomi doms- och bötesrätten också i att det somframstår som regale i valstadgan, dulgadråpsböter och danaarv, inte tillfaller kungen ensam utan ska tredelas. En kunglig rättighet som delas, det är en ordning som inte kan vara ursprunglig. En annan kunglig rätt som undergår ändringar är överhögheten över väg- och broväsendet. I Södermannalagen bötas för brofall vid de stora broarna 40 marker, kungens ensak. Upplandslagen är tyst om delningen och i landslagen ska boten tredelas. Det sannolika är att kungen tidigare haft sina ensaksböter ograverade liksom han måste ensam ha uppburit dulgadråpsböterna och danaarvet. Tredelningen av konfiskerat gods vid urbotamålen har införts senast vid Alsnö stadga. Detta blev en regel som sedan kom att gälla de flesta av kungens bötesinkomster. Det är sannolikt, vilket också visas av förhållandena i Östgötalagen, att kungen tidigare tagit hela det konfiskerade godset, liksom fallet var i grannländerna. Sammantaget visar de centrala svealagarna en maktstruktur, där det lokala herreplanet kraftigt överväger. Det är stormännen som har makten. Kungens och biskopens rätt är starkt beskuren. Bönderna är hårt pressade men de har kunnat göra motstånd. Länsmannens godtycke har begränsats.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=