245 landslagen. Därtill kommer att rekvisitet föregående fiendskap är upphävt i de sistnämnda lagarna när det gäller brott i kyrka, vilket var till förmån för biskopen, eftersom denne i sådana fall hade fredköpsrätten tillsammans med kungen. Där rekvisitet föregående fiendskap inte uppfylls går i svearätten fejdbrotten som bötesmål, varvid målsägaren har avsevärt större bötesandel än kungen. Fördelningen mellan dessa mål visar en mycket stark ställning för målsägaren både gentemot kung och hundare. Eftersom det här gäller typiska fejdbrott med så höga böter att ingen vanlig bonde haft råd att betala dem, måste lagstiftningen i detta stycke ha haft stormännen sommålgrupp. Det är alltså överskiktet av befolkningen i svearätten, sompå detta område hävdat sin ställning gentemot myndigheterna. En jämförelse med grannländerna visar att den svenske kungens rätt vid dessa brott är svagast i Norden. Den norska landslagen har betydligt fler urbotamål och kungen tar allt brottslingens gods, både löst och fast, och ur detta betalas målsägarens rätt. Också den danske kungen konfiskerar allt godset vid urbotamål. I svensk rätt tredelas det konfiskerade godset och kungens fredköpsrätt maximeras till 40 marker. Svealagarna ger också i processen den enskilde en unikt stark ställning, både som svarande och som kärande. Som svarande får han värja sig med egna edgärdsmän utomi de grövsta brottmålen och varken denna ed eller nämndeden kan överprövas ifråga omsanningen. Det legala bevissystemet i lagen står alltså fast. Processen i edsöresmål är integrerad med landets rätt. När det gäller skyddet för enskild egendom i rättegången går Upplandslagen längst av alla svenska lagar, vilket visar sig i tredskoprocessen. Som målsägare har den enskilde stor frihet att välja påföljd, men ingen somkan betala för sig kan straffas till liv och lem. Också i Södermannalagen gäller liknande regler. Denna lag har samtidigt bättre balans mellan kärande- och svarandesidan genom att både vittnen och edgärder krävs i bägge fallen. Det gynnar den enskilde i alla de fall, där en myndighet uppträder som kärandepart. Grannländerna har vid samma tidpunkt, omkring år 1300, inte bara uteslutande nämnda eder utan också överprövning av sanningshalten i dessa. Dansk rätt har gett biskopen en nästan fullständig kontroll över ederna. I norsk rätt står kungen ovanför lagen och har därmed sanningsmonopolet. Bevisningen är lika för alla, här som i andra svenska lagar men bortsett från detta är maktstrukturen annorlunda på byplanet. Böndernas liv i bysamfälligheten är totalreglerat, från skyldigheterna ifråga om gärdning och bro- och vägbygge till plikten att påtala alla sakskador. Dessa är noggrant graderade och vid skador av en viss storlek åsätts en bot på 3 marker, somdelas jämnt mellan målsägare, kung och hundare. Här finns inget utrymme för enskild förlikning som i dansk rätt. Om liknande förhållanden tidigare rått i svensk rätt som i dansk, så att böter endast utgick vid tredska att göra upp, så har förändringen gått till det sämre för bönderna. Målsägarens bötesandel jämfört med myndig-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=