241 Bestämmelsen omättböterna och målsägarens hämndrätt i götalagarna överensstämmer med den danske kungen Knut VI :s stadga om ättböter från år 1200. Det förbud för nåm, som i ett berättande avsnitt i Östgötalagen sägs ha tillkommit i ”konung Knuts dagar”, hänför sig till denna kung, som utfärdat förbud för dråparen att näma sin släktingar för att få hjälp att betala dråpsboten. Vid hans hov verkade Anders Sunesen, senare ärkebiskop och Sveriges primas. Den samtida svenske kungen, Sverker d.y. var genom gifte befryndad med Sunesönerna och stod i mycket nära politisk förbindelse med Danmark. Det förklarar att dansk kunglig lagstiftning fått betydelse för götarätten. Dansk rätt behåller ättböterna medeltiden igenom liksom Östgötalagen. Nåmförbudet har emellertid i Östgötalagen fått en generell karaktär och måste ha utformats senare än i ovannämnde Knuts dagar. Lagens historik ger en friserad version av vad somhar hänt. Det är sannolikare att det är Birger jarl sominfört förbudet i Linköpingsstiftet och gett konungsräfsten monopol på exekutionen. 5 Västgötalagarna behandlas inte särskilt i denna avhandling. Här ska endast påpekas att den gängse attribueringen av den äldre lagen till lagman Eskil inte är underbyggd på något hållbart sätt. Det har heller inte ingått i uppgiften att särskilt studera hur landslagen textmässigt förhåller sig till provinsrätten. Det finns enligt min mening ett grundläggande fel i den hittillsvarande forskningens syn på saken, nämligen att lagredaktörerna skulle ha suttit med provinslagarna framför sig och plockat ut valda delar till den nya lagen. Tillkomsten av den var liksomnär det gällde andra lagar en maktfråga. Men framför allt kan man inte utgå från att provinslagarna så att säga stod i bokhyllan färdiga att återanvändas. Inomde olika landen fortgick hela tiden en kamp omlagen, inte minst när det gällde kyrkans rätt. När den nya lagen började förberedas har denna strid intensifierats, vilket källorna somovan visats bär tydliga spår av. När det gäller Östgötalagen kan man definitivt inte utgå från att den förelåg färdig i den version vi nu känner den före landslagens tillkomst. Inte heller är man berättigad att som nu sker ta för givet att ingen landskapslag fått några väsentliga ändringar eller tillägg gjorda efter tillkomsten av landslagen. Gutalagen har jag behandlat i ett tidigare arbete och visat att den slutliga redaktionen skett vid tiden för landslagens tillkomst. 6 Det är således ingen slump att de äldsta bevarade laghandskrifterna hör till 1300-talet - jag förutsätter här att den paleografiska analysen gett någorlunda 16
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=