233 och man inte vet banemannen, stäms den by som är närmast. Om den och ytterligare två av närliggande byar kan värja sig, bötar det härad somligger närmast och där hämtar bränsle och virke. Ansvaret utsträcks även till dråp på kreatur.^ I Dalalagen stadgas att om en gäst blir dräpt hos bonden ska bonden finna banemannen eller svara för böterna. Blir han dräpt utanför gården men inom byn, har byamännen ansvaret och för ägorna utanför byn jordägarna.^ I de centrala svealagarna har bonden blivit saklös, omgäst dräper gäst. Den som har mist sin frände ska söka banemannen. För dråp utomhus har lagarna skiljaktiga och delvis motsägande bestämmelser. Utformningen av dessa visar att hundarets ansvar är en nyhet. Västmannalagen lägger fortfarande ansvaret huvudsakligen på jordägarna, medan Upplandslagen och Södermannalagen lägger det på hundaret.* I Östgötalagen och landslagen är häradet ansvarigt.^ Den inledningsvis nämnda motsättningen inträffar i Upplands- och Södermannalagarna. Dessa har alltså i manhelgdsbalken avskaffat husägarens ansvar för dråp som begåtts i hans hus. Men enligt edsöreslagen i konungabalken har husägaren rätten till fredsbön vid sådant dråp. Husägarens rättigheter och plikter hör samman och är ett uttryck för hans höghetsrätt över sitt revir. Den bristande balansen kan inte vara ursprunglig. Antingen har hus/jordägarna haft kvar sitt ansvar när edsöreslagarna i deras nuvarande utformning infördes i Upplands- och Södermannalagarna. Hundarets ansvar skulle då ha införts senare. Eller har man lagt över ansvaret på hundaret i och med den nya tingordningen och därvid också låtit målsägaren själv få föra målet och ha kvar rätten till fredsbön. Husägarens rätt skulle då ha återinförts senare i lagarnas edsöresavsnitt, liksom det är ett senare tillskott i Alsnö stadga. Mycket talar för det sistnämnda alternativet. Det stämmer med den aktiva roll som målsägaren har i de centrala svealagarna när det gäller edsöresprocessen. Den är egentligen föga förenlig med husägarens höghetsrätt. Där husägaren har ansvaret ska han också föra målet och det betyder att målsägaren blir bortkopplad, så somsker i Östgötalagens och landslagens edsöresprocess. I Östgötalagen och landslagen uppstår inte problemet eftersom ingenting sägs om just husägarens roll vid dulgadråp. Och hemfreden i edsöreslagarna gäller endast huset och tomten. Östgötalagens regler för dulgadråp överensstämmer med landslagens men går samtidigt utöver dessa genom att den har detaljerade processföreskrifter som arvingen måste iaktta för att kunna göra anspråk på tredjedelen av dulgadråpsboten. Bägge lagarnas bestämmelser är mycket mer utförliga än svearättens. Att Östgötalagen är senare än Upplandslagen på denna punkt indiceras av att Upplandslagen tredelar dulgadråpsboten, medan Östgötalagen uttryckligen säger att häradet inte ska ha del i boten, ”ty den ska intet taga som själv bötar”. Östgötalagen ger istället två tredjedelar till kungen liksom landslagen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=