231 Hänsyftningen till ”riksens rätt” bör gälla stadgandet i den äldre landslagen att ingen ska behöva betala böter två gånger i samma sak.^^ Bannlysningsböter får således inte påläggas för dråp, sombötades vid världslig domstol. Sammanfattning I svensk rätt går en skarp skiljelinje mellan Upplands-och Södermannalagarna å ena sidan och Östgötalagen och landslagarna å andra när det gäller kungens och biskopens maktställning. Det centrala momentet är domsrätten. I svealagarna består rätten till partsed utom ifråga om edsöresbrotten och vissa grova brott. Ederna kan inte överprövas annat än ifråga om lagligheten. Det betyder att den enskilde är tryggad mot godtyckliga ändringar av biskop och kung. I den äldre landslagen har häradsnämnden blivit en konungsräfst somavgör en större kategori grova brott jämte edsöresmålen. I övriga mål består rätten till partsed. Men kungen har sanningsmonopolet. Han kan överpröva alla eder eller utleta sanningen på vilket sätt han vill. Genom avsaknaden av kyrkobalk är biskopens domsrätt inte reglerad. Men det finns inte något utrymme för den annat än när det gäller äktensskapssaker och rent andliga mål. I Östgötalagen får alla viktigare eder sanningsprövas, huvudsakligen av biskopsnämnden. Resten prövas av konungsnämnden, som dessutom avgör lagfrågor. Fjärdingsräfsten prövar de mindre målen. Det betyder att rätten för de enskilda att själva föra sina mål är mycket begränsad. Lagmannen representerar kungen och har sanningsmonopolet. Men på mellannivå är biskopen den dominerande. Den enskildes makt är betydligt försämrad i Östgötalagen och landslagen jämfört med de centrala svealagarna. Mellan landslagarna sker samtidigt en förskjutning av makten till kyrkans förmån. Östgötalagen intar en särställning men överensstämmer närmast med den yngre landslagen. Kyrkan har alltså väsentligt stärkt sina positioner efter mitten av 1300-talet liksom i Norge. En sådan förändring märks också i senare partier i Upplandslagens kyrkobalk. Också i Södermannalagens B-handskrift har biskopsmakten expanderat. Tiohärads kyrkolag visar däremot en mycket stark reaktion mot biskopen. Jämfört med grannländerna visar de svenska lagarna en betydligt mer begränsad rätt för biskopen. Särskilt påfallande är biskopens utomordentligt vittgående domsrätt i Jutalagen. Det materiella utfallet har jämförts mellan svensk och norsk rätt och här ligger den svenske biskopens rätt betydligt under den norska, men detta beror på en generellt sett mycket lindrigare påföljd i svenska lagar än i norska.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=