221 sådan balans i maktförhållandet stämmer överens med edsöresrättens innebörd måste den höra till lagversionen av år 1296. Inga senare tillägg har ändrat på denna ordning i Upplandslagen. Södermannalagens B-handskrift har den nya valstadgan, som innehåller följande stadgande om kungens domsrätt; i richi sino af gudi höghstadom haua iuir alla domara ok almogha kiaerumaal eptir laghum eller ok eptir utlette fulle sannind huat han haelder uil}^ Med den sistnämnda bestämmelsen ställs kungen ovanför lagen. Han tillerkänns sanningsmonopolet. Denna rätt överkorsar alla bevisregler som lagen innehåller. I enlighet med vad somtidigare sagts är denna bestämmelse oförenlig med edsöresrätten i dess ursprungliga fattning av överenskommelse mellan kungen och rikets stora. I den nya valstadgan nämns edsöresrätten också endast i den formen att kungen särskilt ska styrkia ok halda kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid.Edsöret är inte längre edsöre i den gamla meningen. Bestämmelserna har anpassats efter den nya lagen om konungens domsrätt. I ett tillägg till Byggningabalken gör lagen ett uttryckligt undantag för denna domsrätt i tvister omägogränser. Sådana saker ska avgöras av en synenämnd på lokal nivå och i sista hand av folklandsnämnden. Huat the tolfgiöra medsinum ede uaeri fult ok fast sua at faen ed ma aengin atter bryta, aei konungaer aen sider annar utan stande euaerdelica.^'^ Tingordningen och makten över ederna Eftersom eden var en kristen ed, som avlades på ”boken” eller på annat heligt föremål, hade kyrkan som tidigare visats från första början ett fast grepp om rättegången i alla mål. Biskopen eller hans ombud hade därvid alltid möjlighet till en informell sanningsprövning av ederna. I äldre lagar som skånska kyrkorätten avlades ederna i direkt anslutning till visitationerna. Men också i världsliga mål måste detta ha skett i kyrklig regi liksomgudsdomarna. Den ”världsliga” rättegången har sin rot i den kyrkliga. Detta ledde till en inbördes kamp mellan myndigheterna, så somframför allt den norska litteraturen har visat. Biskopen kunde ge avlösning och ta böter utan att de världsliga myndigheterna fick något med. Viktigt för dessa blev då att få lagstadgat, att ingen fick avlägga ed utan föregående dom på tinget och vidare att ederna skulle avläggas offentligt på tinget. Det som sker under högmedeltid är också en emancipation från kyrkan till det världsliga tinget. Samma sak visar de centrala svealagarna. Där stadgas att eder alltid ska avläggas på rätt tingsplats och rätt tingsdag. Och rätt tingsplats är en bestämd plats i varje hundare.^' I Västmannalagen däremot ska edgång i biskopssaker ske inför
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=