219 bannlysningsmål. Biskopen har heller ingen kvotdel av böterna för själva brottet. I de konkreta fall somanges, förutsätts att bevisning sker enligt landets lag, dvs svaranden får värja sig med ed.'^ I punkt a och b ovan har alltså Upplandslagen väsentligt utvidgat biskopens rätt jämfört med Södermannalagen. Detta visar sig även ifråga ombiskopsvittnenas ansvarighet. I Upplandslagen är dessa saklösa för falskt vittnesmål. Lagen uttrycker sig explicit: ”1 alla de mål, där biskopen ska åtala, ska alltid vittnena vara fria från böter, vare sig eden fullgöres eller fälles. I Södermannalagen är biskopsvittnena lika uttryckligen ansvariga för falskt vittnesmål. Detta gäller emellertid endast hsA. Enligt hsB är vittnena saklösa liksomi Upplandslagen.'^ Att biskopsvittnena var saklösa för falskt vittnesmål betydde att biskopens åklagare lätt kunde få vittnen på lösa grunder. Det var ett utomordentligt vapen för biskopen. Denna regel stämmer dåligt med den tämligen begränsade rätt sombiskopen i övrigt hade enligt Upplandslagens redaktion av år 1296. Reglerna för ogill ed är olika utformade i de bägge lagarnas kyrkobalkar. Södermannalagens bestämmelser är helt inriktade på att klarlägga vilka eder som är gilla och ogilla och innehåller ett uttryckligt förbud för biskopens länsman att ogiltigförklara en ed i visst fall. Upplandslagens bestämmelser går ut på att fastställa böterna i de olika fallen. » 17 Bägge lagarna har samma bestämmelser ombrott mellan klerk och lekman och för tvister omjord. Om klerk förbryter sig mot lekman ska han stå till svars inför andlig domstol. Om lekman förbryter sig mot klerk ska målet gå till tinget. Alla mål som gäller kyrkans tjänstehjon ska gå till tinget. Alla tvister mellan bönder och kyrkan omjord ska höra under landets lag. ”1 alla fall då biskop inte vill göra rätt mot bonde, ska bonden komma till sin konung. Biskopens sanktionsmedel är förbud och bann. Här har de centrala svealagarna gemensamma bestämmelser att förbud får användas för underlåten kyrkobot, tionde, avgifter till kyrka och präst och alla andliga mål men inte för penningböter.^' ” 20 Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att Södermannalagen ger biskopen mycket mindre makt än Upplandslagen. Dess hsB är samtidigt mycket biskopsvänligare än hsA. Det väsentliga i biskopens makt i Upplandslagen har tillkommit efter 1296 och i Södermannalagen i senare tillägg.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=