218 Svealagarna Biskopens rätt Upplandslagens kyrkobalk har bestämmelser till kyrkans förmån sommåste ha tillkommit efter redaktionen 1296. Det framgår av de motsägelser somuppstår mot andra bestämmelser i lagen. Södermannalagen utgör jämförelsematerialet. a) Upplandslagen stadgar att mål angående ”hjonelag”, dvs äktenskap, och frändskapsbrott ska rannsakas och dömas av biskopen själv eller den som har biskopens dom. Ingen åklagare eller annan får åtala i dessa mål. För hor, samlag i kyrka eller på kyrkogård, helgdagsbrott och brott mot ålagd kyrkobot ska biskopens länsman åtala vid tinget med vittnen. Då har den anklagade rätt till värjemålsed.*° Det finns alltså två processvägar beroende på målets art. Biskopen själv rannsakar och dömer omäktenskap och frändskapsbrott. Detta sker inkvisitoriskt. I övriga mål åtalar biskopens åklagare vid tinget med två vittnen, varvid den misstänkte har rätt att gå ed. Nu finns emellertid ett generellt stadgande, som bryter denna ordning: ”1 varje bannlysningsmål, av vad slag det än är, ska biskopen, omrätt målsägare är tillstädes, rannsaka med de sannaste vittnen han kan få och döma efter vad han finner sannast.”" Detta innebär en kraftig utvidgning av den inledande bestämmelsen ombiskopens rannsakningsrätt. Nu ska alltså bannlysningsmålen föras till biskopens inkvisition istället för till det ordinarie tinget. Det betyder bland annat att dråp och sår på helgdag ska föras hit. Men dråp och sår ska enligt bestämmelserna i manhelgdsbalken, och i konungabalken när det gäller edsöresmål, avgöras på tinget enligt landets lag. Där anges inte någon alternativ process. Bestämmelsen ombiskopens domsrätt i kyrkobalken motsäger reglerna i manhelgdsbalken. Kyrkobalken har alltså infört en bestämmelse om domsrätt för biskopen, som inte är förenlig med processbestämmelserna i övriga delar av lagen. Detta visar att den tillagts efter dessa." Kyrkobalken stadgar också att brottslingen i sådana mål ska böta 6 marker till biskopen och för sitt brott efter landets lag, ”tage därav en tredjedel kyrkan, den andra målsägaren och den tredje hundaret.” " Denna bestämmelse motsäger reglerna i manhelgdsbalken. Där har biskopen aldrig del i böterna för själva brottet utan delningen sker mellan kung, målsägare och hundare." b) Ovan har visats att Upplandslagen i motsats till Södermannalagen gör dråp och sår i kyrka till edsöresbrott oavsett föregående fiendskap. Denna lag gynnar biskopen på målsägarens bekostnad, eftersom hus- och jordägaren har kontrollen över brottslingens återkomst. Biskopen har också inflytande över tillsättningen av nämnd i dessa mål." Södermannalagen har helt andra bestämmelser om biskopens domsrätt än Upplandslagen. Här finns inte något stadgande om att biskopen äger döma i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=