217 2 Striden mellan Magnus Lagaböter och biskop Jon ändade med saettargjerden i Tunsberg. Genom den fick kyrkan domsrätt i mål mellan klerker och där en klerk är svarandepart samt i alla de fall som klassades som kristenrättssaker. Hit räknas somi provinslagarna en rad brott mot kyrkans lära och bud och frågor som angår kyrkans ekonomi. Till den första gruppen hör allt som gäller familjeliv och äktenskap, sedlighet och den rätta tron, vidare mened och ocker, till den andra tionde, testamentssaker och allt som rör kyrklig egendom. Dessa mål ska nu alltså avgöras av biskopen eller dennes ombud. En central punkt i saettargjerden är biskopens rätt att döma ommened. De äldre lagarna uppehåller sig huvudsakligen vid böterna för mened. I landslagen går dessa enbart till kungen. Det viktiga i denna sak är emellertid inte bötesrätten utan domsrätten. Vemavgjorde att en ed var falsk och på vilket sätt skedde detta? Det är kardinalfrågan. I landslagen förutsätts endast att vederbörande blivit överbevisad omfalsk ed, på vilket sätt anges inte, men av följdbestämmelserna framgår att kungen måste ha avgjort saken i varje fall i de större målen. Om målet går på liv och lemfår den anklagade nämligen endast prestera det försvar somkungen i sin nåd tillåter.* Detta visar att kungen utövat inkvisition, vilket helt stämmer med landslagens allmänna bestämmelse att kungen står över lagen och är domare över alla domar.^ Den som har domsrätten över edernas sanning innehar sanningsmonopolet. Han har därmed sista avgörandet i alla mål och hans beslut överkorsar de i lagen angivna försvarsmedlen för den anklagade. I den norska landslagen har kungen denna makt. I de senare överenskommelserna med kyrkan ska biskopen ha den. Därmed fick biskopen kontrollen inte bara över ederna i kristenrättssaker utan i alla mål. Men kungens överhöghet enligt landslagen är inte satt ur kraft. Landslagen och saettargjerden är oförenliga på denna punkt. Av övriga överenskommelser i saettargjerden har vissa en särskild ekonomisk betydelse. Det gäller rätten att avgöra tvister omkyrkojord och omtestamenten. Nästan omedelbart efter Magnus Lagaböters död utbröt en häftig strid mellan prästerskapet och stormännen i förmyndarstyrelsen för Magnus’ omyndige son Erik. Saettargjerden sattes ur kraft liksom alla de nya kristenrätterna från Magnus’ och Jons tid och man hänvisade istället till den gamla kristenrätten i provinslagarna. Genom hela tidsperioden 1280—1350 kan det påvisas en sammanhängande starkt antikyrklig tradition inomrikets stormannaklass. Efter 1350 inträdde en ändrad attityd. När det gäller delningen av det konfiskerade godset blev det slutligen en kompromiss om likadelning. Men först i senmedeltid, vid ett riksmöte i Skara 1458, uppnådde de norska biskoparna en formell stadfästelse på saettargjerden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=