216 ur bannet av påven eller dennes ställföreträdare. Det betyder att den materiella påföljden bestäms av dessa myndigheter, såvida de inte delegerade denna rättighet till biskopen. Vidare får en urbotabrottsling inte kyrklig begravning såvida han inte skriftat sig före sin död. Förbudet kan dock upphävas om släktingarna betalar biskopen efter dennes gottfinnande. Kyrkoboten utmättes vid skriftermålet och bestod av fasta, vallfart till heliga platser eller av penningböter. Om brottslingen tredskades och underlät att boeta vid Krist inträdde efter en viss tid fredlöshet och landsförvisning. Detta var en följd av lagens bud att ingen okristen skulle tålas i landet. Brott mot ålagd kyrkobot liksom återfall i synd, skriptrof, räknades som ett brott i sig. Fredlöshet inträdde också jämte godskonfiskationen som en direkt följd av grövre kristendomsbrott. Den varade tills brottslingen försonat sig med kyrkan och betalt fredköp till kungen. Kungen fick inte göra fredköp förrän kyrkan fått sitt. En urbotabrottsling i kristenrättssaker måste alltså för att få återkomma i den kyrkliga och sociala gemenskapen undergå kyrkobot och betala fredköp till kungen. Kyrkoboten kunde bestå i avsevärda ekonomiska prestationer till kyrkan. Eftersom allt hans gods konfiskerats, enbart lösöret eller även jorden, måste i många fall även släktingarna träda in och betala. Detsamma gällde också det fall att brottslingen dött innan överenskommelse träffats med kyrkan. För att undvika den sociala katastrof somdet innebar att en medlemav släkten inte blev kyrkligt begravd pressades släkten att betala vad biskopen begärde. Lagarnas bestämmelser förutsätter alltså ättböter till kung och kyrka även om den termen aldrig används i detta sammanhang och det inte finns några fasta taxor angivna.^ Men bannlysning följde också på andra saker än kristenrättssaker och tredska. Här skedde ett samgående mellan kyrkliga och världsliga myndigheter, som stärkte bägge parter men också ledde till slitningar. Biskopen kunde exempelvis ta skriftermål av en dråpare och pålägga bot utan att därmed kräva att brottslingen också betalade kungens ombudsman. I vissa fall av fredlöshet kunde biskopen upphäva denna utan att någon bot betalades till kungen, om brottslingen försonade sig med kyrkan. Skriftermålet var hemligt och kyrkan beskyddade den som betalat till kyrkan. Konflikten kunde bli så akut att det hände att kungens folk bordade ett skepp och tog tillfånga en dråpare som var på väg till Romför att sona sina synder. Kyrkan uppträdde således som omden menade att kyrklig bot skyddade mot världsligt straff. Detta ledde bland annat till att den inledande bestämmelsen i den starkt antiklerikala tilläggslagen 1280 till landslagen förbjöd sockenprästerna att kräva in böter åt biskopen i samband med sina lönliga skriftermål.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=