213 bötesskala. Han har rätt att värja sig med ed av tre präster. På samma sätt är klockaren ansvarig inför den somgett honom uppdraget. I Östgötalagen är det prästen som väljer klockaren och sätter nyckeln i hans händer. Prästen ansvarar därmed inför sockenmännen också för klockarens försummelser. Klockaren är skyldig att bära bok och stol åt prästen vid dennes resor inomsocknen. I svealagarna och västgötarätten är det bönderna somväljer klockare och därmed har prästen inte ansvar för hans handlingar. Upplands- och Södermannalagarna har särbestämmelsen att biskopen ska ge kyrkan ”åt den, som den man önskar som har faderlig rätt över henne, detta kalla klerkerna ius patronatus”. Också där denna rätt förekom har de byggnadsskyldiga bönderna behållit kontrollen över det materiella resultatet av sitt arbete. Södermannalagens B-handskrift visar dock en avvikande tendens. Patronatsrätten är alltså på svensk botten utformad så att de sombyggt kyrkan och utrustat henne i allmänhet behållit kontrollen över den materiella, ”världsliga” sidan. När det gäller den andliga sidan delar bönder och biskop makten. Sammanfattningsvis kan sägas att också på lokalplanet har de svenska biskoparna väsentligt mindre makt än de norska. II Domsmakt och bötesrätt Detta avsnitt är först och främst anlagt på att kartlägga omfattningen av biskopens och kungens domsrätt och att klargöra vad denna rätt betydde för den enskilde. Bötesrätten behandlas mera kortfattat. Med böter avses här allt mate¬ riellt vederlag. Svenska lagar, med vissa undantag, liksom danska och norska, tillämpar det kumulativa bötessystemet. För vissa brott fick man alltså böta både till biskopen och världsliga myndigheter. Dessutom krävde kyrkan särskild kyrkobot i form av fromma handlingar, vilka i sin tur också kunde avlösas i pengar. I vissa fall kunde man lösa sig från penningboten genomatt i tid skrifta sig hos prästen. Domsrätten kan utövas på olika sätt. Biskopen och kungen kan döma ensamma, eventuellt genom ställföreträdare. De kan också döma via nämnder. Dessa instanser prövar direkt vissa mål. I andra fall fungerar de somöverprövningsinstans. Det fanns två sätt på vilket en lägre dom kunde ändras: antingen på grund av att den var ”olag”, alltså att något brott mot gällande föreskrifter hade skett, eller därför att den ansågs vara osann. I bägge fallen sägs att eden är ogill. En ed är olaglig, omnågon står i eden som inte har rätt att stå där, exempelvis en omyndig eller den som satts i förbud av kyrkan, vidare omden inte fullgörs med rätta antalet edshjälpare, om den svärs på en av kyrkan förbjuden dag, på icke lagligt ting eller utan föregående dom osv. Osanning kan i efter-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=