211 Upplandslagens val är således ett konungstekja i samma mening som i Hirdskrå. Men i den svenska lagen dominerar den världsliga aristokratin helt. Den världsliga investituren går först och avgör därmed saken. Den andliga kommer i andra hand och utgör enbart en bekräftelse. Det är en avgörande skillnad mot norsk rätt. Samtidigt framstår kröningen som en nödvändig del i valhandlingen i Upplandslagen. Den andliga sidan av sitt ämbete har konungen fått av Gud, förmedlat genom ärkebiskopen. Kröning är påbjuden som en integrerad del av hela förfarandet. Den yngre valstadgan uppvisar en påtaglig skillnad i sistnämnda hänseende. Här stadgas att konungen kan vigas och krönas i Uppsala eller i någon annan stad i sitt rike eptir uilia ok fallum sinum tho haelzst aff aerchibiskop fore uaerdlaeks skyld haeggia thera}^ Här har kröningen blivit en akt som genomförs där det passar kungen. Ärkebiskopens närvaro motiveras enbart som en fråga ompersonlig värdighet för de medverkande. Det visar ett bottenläge för biskopsmakten i investiturstriden. Läget motsvarar i sak fullkomligt det ovannämnda samtida i Frankfurt, där kungen förklarade att han var kung i kraft av valet och att det var betydelselöst omhan blev krönt av biskopen eller ej. När den yngre valstadgan införlivades med landslagen har biskoparna emellertid fått sitt inflytande över tillsättningen av lagmännen fastställt och därigenom indirekt också över kungavalet.'^ Lagmansdömena räknas i landslagen somunderavdelningar till biskopsdömena, vilkautgör de största administrativa enheterna i riket. Biskoparna är således landens högsta rättsvårdande myndigheter. Därmed uppstår en skillnad mellan symbolvärdet i investituren och den politiska makten de facto. Betydelsen av investituren försvinner i motsvarande grad. Det är endast Upplandslagen och Södermannalagen somhar dessa äldre valbestämmelser. Det väsentligaste i dessa är alltså att landens världsliga elit bildar front mot såväl kungamakt somkyrka. Somfurstar i sina land väljer lagmännen konung och denna konung binds med eder som inskränker hans makt över landen. Med tillkomsten av de centrala svealagarna får vi våra första Landrechte i samma mening sompå kontinenten.”Landets rätt” står sommotsats till både kungens och kyrkans rätt. Ett uttryck för landens suveränitet är lejdrätten, vilken här liksompå kontinenten blir ett privilegium för landets herre. Den innebär att kungen måste ha lejd för att komma in i varje enskilt land på sin eriksgata. Ceremonierna i svensk och norsk rätt har sina kontinentala förebilder långt bak i tidig medeltid.Formerna är givna men den speciella ordningen i det enskilda fallet uttrycker maktförhållandet. De centrala svealagarna visar en maktposition för stormännen, som är vida större än i grannlandet Norge. Men i landslagen har biskopsmakten tagit ledningen, på byråkratisk väg.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=