206 förutom legitimitetsfrågorna också tvister om giftermålsgodset. Men tidvis krävde kyrkan en utvidgning av sin domsmakt att gälla också mord, rån, stöld, ärekränkning, mordbrand, förfalskning av mått och mynt och även högförräderi och andra brott mot statsauktoriteten. Redan med sina mer begränsade krav fick kyrkan en ur många lekmäns synpunkt oacceptabelt stor makt och striden blev hård ommateriella förmåner och höghetsrätter. I denna kamp ommakten hade kyrkan i praxis störst framgång i länderna på Pyreneiska halvön och i Italien samt även i tyska områden, mindre däremot i England och Frankrike, där tidvis mycket häftiga motsättningar uppstod. Under denna maktkamp utvecklades vissa strategier. I en del fall blev resultatet en elektiv kompetens för kyrkan, dvs den fick endast rätt att ta upp sådana fall sominte hade stämts inför världslig myndighet. I andra fall inträdde kumulativ kompetens, där bägge sidor medverkade med fördubblat straff som följd. I ytterligare fall bestod motsättningarna utan att något avgörande ens temporärt kom till stånd. Särskilt kontroversiell var lekmäns möjlighet att i civila mål själva påkalla avgörande inför andlig domstol.^ I svenska lagar kommer motsättningen mellan furstemakt och biskopsmakt i dagen i reglerna för kungavalet och i frågan omdoms- och bötesrätten. Dessa utgör också kapitlets huvudsakliga undersökningsobjekt. Regler för tillsättning av biskop saknas i det för mig centrala källmaterialet.^ Däremot finns regler för tillsättning av präst. De ger uttryck för biskopens ställning på lokalplanet och har av den anledningen medtagits här. I svenska lagar framstår bönderna som ägare till kyrkan och ”furstemakten” får här stå för världsliga intressenter överhuvud gentemot biskopen. Som inledningsvis nämndes berör kampen mellan furstemakt och biskopsmakt hela samhället. När det gäller kungavalet är det stormännen som utgör den tredje maktfaktorn. När det gäller doms- och bötesrätten är alla fria män berörda. Kungens och biskopens rätt måste ses somen del av rättegången i dess helhet. Dessa områden utgör de två första avsnitten av detta kapitel. Det tredje gäller ett regale, nämligen rätten till dulgadråpsböter och danaarv. För Danmarks och Norges del finns maktkampen mellan kung och kyrka dokumenterad också i andra källor än de här aktuella och är utförligt behandlad i litteraturen. Den diskuteras inte här. Av det källmaterial jag använder saknar det danska regler för kungaval. Jämförelse har alltså endast kunnat göras med norska förhållanden. För doms- och bötesrätten har jämförelsen inskränkts till det viktigaste i grannländernas lagar. /. Kungavalet Enligt nu gällande uppfattning är Upplandslagens bestämmelser omkungavalet en nedteckning av praxis som gällt sedan hedenhös. Enligt min teori är dessa
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=