205 präst. Kyrkan utbildade en dogmsomskilde mellan ”kyrka” och ”altare”, varvid det förra representerade kyrkans världsliga, det andra dess andliga sida. Därigenom skulle man undvika att förläningen uppfattades som kyrkans underkastelse under den världsliga makten. Gratianus och påve Alexander III fann en annan lösning genom en ny lära om patronatsrätten, som innebar enbart förslagsrätt för ägaren vid prästval. Valrätten liksom förläningsrätten tillkom biskopen. Till patronatsrätten räknades också skyddsplikt för ägaren gentemot kyrkan som förmögenhetsobjekt, framför allt skyldighet att underhålla kyrkobyggnader. Den nya läran, somalltså innebar att grundaren stod för kostnaderna och biskopen övertog makten över ämbetet, kunde endast ofullständigt genomföras i praktiken. I England och Frankrike fortfor det gamla egenkyrkosystemet under det nya namnet. Valrätten hade fått stora ekonomiska konsekvenser med den tilltagande handeln med andliga ämbeten. Den som köpt sig en tjänst kunde i sin tur njuta frukterna av de till ämbetet hörande världsliga egendomarna medan han beställde en vikarie för den andliga tjänsten. Det förekomatt en och samma person kunde sitta på hundratalet tjänster samtidigt.På sina håll på kontinenten tog landsfurstarna i kraft av sin länshöghet hand ompatronatsrätten även omde inte grundat kyrkan, vilket senare bidrog till utvecklandet av ett statskyrkosystem. Inte heller lyckades kyrkan särskilt väl att genomdriva domsrätten i patronatssaker och därmed i frågor rörande egenkyrkornas förmögenhetsförvaltning. Saken komplicerades av att ägarna till kyrkan kunde vara såväl världsliga somandliga jordägare, kloster och bysamfälligheter.’ Domsmakten och därmed bötesrätten var föremål för en ständig strid mellan kyrkliga och världsliga myndigheter. Den principiella kyrkliga ståndpunkten var att påven ägde universalkompetens, dvs var högste domare i alla både kyrkliga och världsliga saker. Kyrkan ansåg sig därmed ha rätt att exkommunicera fursten, att avsätta honom och lösa undersåtarna från deras trohetsplikt. Men under det tid-och ortsvis mycket starka motståndet mot kyrkans absolutistiska strävanden konkretiserades kraven att gälla domsrätten över för kyrkan särskilt betydelsefulla personer och saker. Kyrkan krävde således privilegium fori för prästerna både i straffsaker och i tvistemål, inte bara när bägge parter tillhörde kyrkan, vilket i allmänhet respekterades, utan också när ena parten var lekman. Till personer som skulle stå under kyrkans beskydd räknades bl.a. också personae miserabilis, dvs fattiga samt änkor och faderlösa. Det innebar att mål gällande deminte bara skulle föras i kyrkans regi utan också att kyrkan var böteskrävare å deras vägnar och att den uppbar bot för den kränkning av dess höghetsrätt, som en kränkning av en av dess skyddslingar innebar. Till de sakområden som kyrkan särskilt inmutade åt sig hörde förutomrena dogm- och trosfrågor samt brott mot kyrkans lära och ordning civila äktensskapssaker, testamenten, avtalsbrott, mened, äktenskapsbrott och andra sedlighetsbrott, ocker samt obetalda skulder till kyrkan. Till de civila äktenskapssakerna hörde
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=