KAPITEL XV Furstemakt och biskopsmakt Kampen mellan kung, stormän och kyrka i Norden är en del av den maktstrid som utkämpades i hela Västeuropa under högmedeltiden mellan påvemakt och furstemakt. Enligt den augustinska läran hade biskopar och furstar sin makt direkt från Gud och skulle verka i hans tjänst på var sitt område. Men biskoparna var också inordnade i det världsliga feodalsystemet och utgjorde därigenomen betydande politisk maktfaktor. Striden kom att gälla tillsättningen av andliga ämbeten och därmed ytterst om den andliga och världsliga maktens inbördes förhållande. Gregorius VII ersatte den gamla jämviktsläran med dogmen om påvens länshöghet över kejsaren. Påven är nu Kristi ställföreträdare på jorden och fursten har sin makt från påven, alltså endast medelbart från Gud. Denna lära vidareutvecklades under senare påvar och fick sin mest tillspetsade formi Bonifatius VIII:s bulla Unamsanctumår 1302. Kampen mellan påve och kejsare kom främst att gälla det allmänna förhållandet mellan kyrka och stat konkretiserat i formerna för kungavalet. Med tesen ompåvens överherravälde ansåg kyrkan fursten vara en vasall till påven. Karl den store hade år 800 krönts till kejsare av påve Leo III i Rom och detta liksom de följande kejsarkröningarna symboliserade enligt kyrkan påvens länshöghet över kejsaren. De tyska kurfurstarnas valrätt betraktades följaktligen som en koncession av påven och denne förbehöll sig rätten att överpröva valet. Oppositionen byggde på den gamla jämviktsläran. Kyrka och stat var likaberättigade och omedelbara ombud för Gud. Någon överprövningsrätt för påven vid kungaval existerade därför inte. På en riksdag i Frankfurt 1338 förklarades att kejsarens makt omedelbart härrörde från Gud och att den av kurfurstarna rättsenligt valde fursten varken behövde konfirmation eller kröning av påven. Investiturstriden ifråga ombiskopstillsättningen resulterade i olika kompromissförslag. Man skilde mellan symbolerna för den världsliga och för den andliga delen av ämbetet, spiran resp. ringen och staven. Kungen skulle inskränka sig till att överlämna den förstnämnda. Symbolerna för den andliga makten liksom själva valet skulle vara kyrkans sak. I vilken ordning investiturhandlingarna företogs hade också sin stora betydelse. Omden nya vasallen först avlade sin trohetsed till fursten hade denne störst manöverutrymme vad gällde de materiella villkoren. Den andliga investituren fick i detta fall mest bekräftande karaktär. Beroende på det politiska läget utformades praxis på olika sätt. Det världsliga inflytandet över de lägre kyrkliga ämbetena hängde samman med egenkyrkosystemet, varigenom grundaren också skaffat sig rätt att välja
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=