203 rande. Samma bestämmelser som i landslagen ges för budet till åklagaren. I Östgötalagen tilläggs att om åklagaren nekar till att ha fått budet måste gärningsmannen gå ed med de två vittnena och tolfted därefter. Inget skydd ges heller här mot att åklagaren klandrar eden och det beror på att i Östgötalagen kan alla eder överprövas. Kungens åklagare kan också låta bli att stämma bonden för uteblivet bud och istället föra saken direkt till konungsräfsten.*"* Östgötalagen har liknande proportioner mellan lytes- och sårböterna för våda som landslagen.'^ Att motsvarande regler för viljasår saknas kan bero på att de gamla reglerna utmönstrats medan nya ännu inte tillkommit. Under alla förhållanden visar Östgötalagen mycket närmare samhörighet med landslagen än med Upplandslagen när det gäller våda- och viljaverk. Södermannalagen har för stora avhugg en lytesbot på 20 marker medan sårboten fortfarande är 3 marker. Lagen har alltså ökat målsägarens rätt ytterligare jämfört med Upplandslagen. Bestämmelserna om vådaverksed är desamma. Södermannalagen har en särskild bestämmelse för det fall att länsmannen påstår att viljaverksbot var gäldad i ett vådaverksmål och åtalar parterna. Här är det fortfarande tillräckligt att den vållande styrker våda med ed.'^ I bägge lagarna gäller att extraböterna under fridstid ges till målsägaren ensam.Motsvarande stadgande saknas i Östgötalagen och landslagen. Gärningsmannen är i de centrala svealagarna skyddad genom det generella stadgandet att ingen ska gälda liv för liv eller lem för lemsomkan lämna bot eller borgen för bot.'* Motsvarande saknas i Östgötalagen och landslagen. Sammanfattning Sammantaget visar de centrala svealagarna en avsevärt mycket större rätt för målsägaren vid våda än Östgötalagen och landslagen. De sistnämnda lagarna har i motsvarande grad minskat målsägarens rätt och ökat myndigheternas. Lytesboten har i dessa lagar inte längre funktionen att kompensera offret för skadan utan har blivit ett medel i det fiskala nitets tjänst. Offret får så liten ersättning för sin skada vid våda jämfört med vilja, att resultatet måste ha blivit att han vägrade gå vådaed, även om omständigheterna gjorde detta motiverat. Därmed hade den vållande ingen möjlighet att få saken klassad somvåda. Detta resultat bör också ha varit lagstiftarnas avsikt med de nya bestämmelserna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=