202 löshet.^ Lagarna ställer alltså sådana krav påvåda, att denna är att jämställa med ren olyckshändelse, motsvarande den romerska rättens casus. Av de undersökta lagarna har Upplandslagen och landslagen fullständiga uppgifter somlämpar sig för tabellarisk uppställning, se sid. 317. Tabellen omfattar endast sårböterna under icke fridstid och gäller skador gjorda av människa i myndig ålder och i övrigt ansvarig. Eftersomde nominella värdena inte utan vidare är jämförbara avser jämförelsen endast förhållandet mellan våda- och viljaböterna inom en och samma lag. Målsägaren får lytesböterna ensam, medan böterna för viljasår tredelas. Annan delning förekommer undantagsvis. Upplandslagen kräver därtill att gärningsmannen betalar läkarvård. Tabellen visar att lytesboten vid våda krympt starkt i förhållande till sårboten vid våda i landslagen. Dessutomär sårböterna vid våda mycket mindre än viljaböterna i landslagen än vad fallet är i Upplandslagen. Det betyder att det blivit avsevärt mycket sämre för målsägaren i landslagen att låta såret gå som vådasår. Som exempel kan tagas avhugg av foten. I Upplandslagen utgår både för vilja och våda en lytesbot på 12 marker till målsägaren ensam. Omhugget går som våda får målsägaren därtill 6 örar, vid vilja 2 marker, sammanlagt 12 marker och 6 örar vid våda och 14 marker vid vilja. I landslagen får målsägaren i motsvarande fall sammanlagt 3 marker vid våda och 13 marker vid vilja. Våda är alltså klart ofördelaktigare i landslagen än i Upplandslagen, trots att myndigheterna i landslagen ökat sin andel av viljaboten. Det starka myndighetsinflytandet i landslagen visar sig också i att myndigheterna har böter för vådadråp på husbonde. I detta fall avgör häradsnämnden frågan omvåda eller vilja. I Upplandslagen ska parterna vara överens om att skadan är förorsakad oavsiktligt för att den ska klassas som våda. Undantaget är handalös våda. Däremot räcker det om den skadevållande går vådaeden. Alla eder om vådaverk ska fullgöras på laga ting och böterna sättas i taka händer. Ingen länsman ska ha rätt att klandra en sådan ed. Han äger ej heller del i boten omeden misslyckas. I sådant fall går vådaverk somviljaverk. Enligt landslagen ska bägge parter svära vådaverksed. Eden ska utfästas omedelbart efter gärningen och böterna ska genast framläggas så snart eden är fullgjord. Kungens åklagare måste vara närvarande när eden svärs, annars är den olaga. Den som har gjort gärningen ska ge åklagaren bud i två bofasta mäns närvaro.’^ Landslagen har alltså betydligt skärpt kraven på eden, eftersombägge parter nu måste gå vådaverksed. Det finns heller inget stadgande som skyddar gärningsmannen mot att hans ed klandras av kungens ombudsman. Landslagens bestämmelser om vådaed överensstämmer med Östgötalagens. Också där ska bägge parter gå eden och kungens soknare måste vara närva-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=