200 civilrätten. Dolus betecknar det bedrägliga förfarandet, culpa att vederbörande genomolika grader av oaktsamhet har skuld till att motparten lider skada, även omdet inte varit hans avsikt, casus den rena tillfälligheten.^ Denna terminologi används sedan i västerländsk straffrätt. Men tillämpningen skiftar. Casus kan ibland även användas om handlingar i affekt, även om termen vanligen bibehåller sin ursprungsbetydelse av ren olycka. I senare kontinentala lagar överväger modersmålet och här finns en rik flora av termer både för handlingar i hastigt mod och för olika grader av vårdslöshet. Påföljden skiftar starkt i lagar från skilda platser och tider. I den äldsta langobardrätten skiljer man mellan uppsåtligt och icke uppsåtligt dråp och i det sistnämnda fallet betalas enbart mansboten men inte överboten för att undgå fejd.'* Å andra sidan finns det lagar från slutet av medeltiden, där alla gärningar utförda av en mänsklig hand betraktas som avsiktliga och bestraffas därefter. Man gör alltså inte undantag ens för rena tillfälligheter. En sen, frisisk lag utdömer full bot vid vårdslöshet, trots att äldre lagar i samma region nöjer sig med halv bot. En del lagar utdömer även myndighetsböter för oavsiktliga handlingar, andra begränsar påföljden till ersättning och eventuellt också böter till målsägaren. Rigas stadsrätt hör till den senare kategorin. Till den förra hör nederländsk rätt från 1400-talet, som utdömer dödsstraff även för vådadråp och låter straffets verkställighet bero av landsherrens nåd. Många lagar kräver vådaed för att handlingen inte ska betraktas somavsiktlig. Det gäller exempelvis frisisk och sachsisk rätt.^ Det samlade faktaunderlaget visar således att det inte finns någon generell ”utveckling” mot en mildring av straffansvaret för våda under medeltiden. Det finns heller inte något underlag för det traditionella påståendet att den äldsta västerländska rätten inte skulle ha skilt mellan våda och vilja och att hänsynen till uppsåtet berodde på inflytandet från kyrkan.^ Kyrkobot utdömdes också för ren våda. I enlighet med den mosaiska rätten betraktades den enskilda människan somalltid i någon mån skyldig. Påföljden för vådahandlingar måste bedömas utifrån den bötesrätt sommyndigheterna hade. Så länge myndighetsböterna var små eller inga alls var frågan om uppsåtet huvudsakligen en sak mellan parterna. När kung och kyrka utvidgar sin bötesrätt blir också uppsåtet intressant för dem. Här ligger anledningen till att denna sak ofta är mer uppmärksammad i sena lagar än i äldre. Receptionen Uppställningen av böteskatalogerna och sättet att beräkna böterna i nordisk rätt har nära paralleller i kontinental rätt. Jag hänvisar till en sammanställning som en gång gjordes för att bevisa att langobardernas urhem låg i Norden.^ Här följer ytterligare några exempel:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=