197 dråp. Sammanhanget blir än tydligare med stadgandet i rättegångsbalken, att näm förbjöds ”i konung Knuts dagar”.^ Samma förbud att ta näm för ättböter finns i västgötarätt.^ Men stadgandet om att släktböter ska tas ut med hämnd är oförenligt med stadgandet i edsöresbalken att hämnd pä annan än den somgjorde gärningen är ett edsöresbrott. Det förra står kvar sedan ”konung Knuts dagar”, det senare är tillkommet någon gäng efter är 1280. Här är ytterligare ett belägg pä vad som tidigare visats angående dräpsprocessen: gamla bestämmelser står kvar som är oförenliga med tredelningen av det konfiskerade godset. Liksom i dansk och äldre norsk rätt har kungen tidigare ensamtagit godset. Västgötalagarnas och Hälsingelagens bestämmelser gäller enbart fördelningen av böterna. VgL I saknar förbudet att hämnas pä annan än gärningsmannen. I de bägge andra lagarna ingår det i edsöresrätten. Hälsingelagen ger även mor och hustru till den dräpte rätt till del i böterna och motsvarande bötesplikt, en i skandinavisk rätt unik bestämmelse.^ Därmed har det gamla sambandet med hämnden helt brutits. Det visar pä en sen avfattning. Som framgått av tidigare redogörelse är det i de centrala svealagarna målsägaren som avgör omhan ska ta emot erbjudna böter eller låta döma dråparen fredlös. Någon konfiskation av gods är det inte fråga om. Ommålsägaren väljer att hämnas måste han betala kung och hundare deras tredjedelar av boten. I de centrala svealagarna har kungen samma bot som i norska landslagen, 13 marker och 8 örtugar. Liksom där är släktböterna avskaffade och hämnd på annan än gärningsmannen förbjuden. I svealagarna har den sistnämnda bestämmelsen satts först i raden av edsöresbrott. Sammanfattning och slutsatser Undersökningen visar mycket tydligt att den främsta anledningen till lagstiftning på området har varit att reglera förhållandet mellan dråparen och dennes släktingar för att förebygga våld och missbruk. Vanan att brandskatta släktingarna har alltså föregått lagstiftningen. Att brottslingen fortfor med detta även sedan förfarandet reglerats kan direkt utläsas ur de nya bestämmelserna. Så länge den högste herren till landet - andlig eller världslig furste — konfiskerade brottslingens egendom återstod heller inget annat än att kräva släkten på bidrag till böterna. Ett avskaffande av släktens ansvar måste alltså gå hand i hand med en begränsning av myndighetens rätt och ett säkerställande av målsägarrätten. Det är också vad som sker i norska landslagen, där kungens bötesrätt begränsas och där målsägaren får sin rätt garanterad i det konfiskerade godset. Samma sak sker i de centrala svealagarna. Dessa har med största sannolikhet haft bestämmelser omättböter, liksomövriga nordiska lagar. De har tagits bort
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=