175 maiestatis med skärpta straff och godsindragning till kronan som följd, något somtill sist hindrades genommotståndet från kurfurstarna. Fredlösheten var i regel villkorlig och kunde hävas genomfredköp till fursten, sedan brottslingen försonat sig med målsägaren. Hand i hand med tendensen att skärpa straffen går tendensen att försämra bevisläget för den anklagade. I äldre lagar fordras bar gärning för fällande dom, i annat fall har svaranden rätt att gå värjemålsed. För att avskära honom från den rätten införs nu för vissa brott istället rätten för käranden att överbevisa svaranden med sex mededsmän, tillsammans alltså sju personer, det ovannämnda ”iibersiebnungs”förfarandet. I andra fall tillåts reningsed men endast med av myndigheterna utnämnda personer, dvs nämnd. Nu vidareutbildas också det från karolingisk tid kända röjningsförfarandet, särskilt när det gäller landsskadliga personer. Trots alla bemödanden att utrota fejderna och våldshandlingarna fortsatte dessa. Ett tidigare försök att genomföra ett fullständigt fejdförbud kunde inte upprätthållas och de senare landsfrederna fick som de äldre nöja sig med att formalisera fejden. Andra senmedeltida landsfreder har mer karaktären av vapenstillestånd och kunde slutas av furstar, städer och riddare utan att kungen medverkade. Först ”Der Ewige Landfriede” från år 1495 gör slut på den legaliserade fejdrätten, vilket inte innebar att den upphörde i praktiken. Detta skedde först under den förstärkta statsmakten i absolutismens århundrade.' Fejdbrotten i nordisk rätt I de nordiska länderna finns liknande politiska motsättningar som på kontinenten fast i mindre skala. Norge får redan under 1200-talet en relativt stabil kungamakt medan tronstriderna fortsätter i grannländerna, i Sverige ända till 1319. I dessa strider deltar större delen av de väpnade klasserna i landet. De skärpta straffen i formav fler urbotamål och höga bötesmål är här sompå kontinenten främst riktade mot ”de stora” i samhället. Liksom på kontinenten framträder också i nordisk rätt en konkurrens mellan skilda höghetsrätter vid urbotamålen. Både kungen och jordägaren, på vilkens mark brottet skedde, samt målsägaren gör anspråk på att få vara med och bestämma om brottslingens återkomst. Liksompå kontinenten är fredlösheten också i nordisk rätt med få undantag villkorlig, dock ökar under senare medeltid tendensen att likställa fredlöshet med dödsstraff. Skillnaden mellan urbotamål och bötesmål är att brottslingen i urbotamålen inte har någon i lagen fixerad rätt att betala för sitt brott. Han måste överenskomma med målsägare och kung, innan fredlösheten kan hävas, och med kyrkan i de fall där exkommunikation har tillkommit. Han befinner sig därmed i en utpressningssituation. ”Fruktan ger mest överbot”, somen lag
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=