93 Även om Hagströmer både i brev till Mittag-Leffler och till Afzelius hade betonat, att de främsta tyska rättsvetenskaparna (som Jhering) var kända av lärarna vid den juridiska fakulteten, finns det dock ett indirekt belägg på att kunskaperna och intresset ditintills kunde ha varit större. På 1870-talet ansågs Karl Georg Wächter somden tyska straffrättsvetenskapens nestor.'^ Ivar Afzelius torde ha hört honom föreläsa i Leipzig, där han varit professor i pandekträtt sedan 1852. Av ett brev från Hagströmer till Afzelius i slutet i april 1875 framgår det att Wächter var en ganska okänd storhet för de uppsaliensiska juristerna och inte minst för den eljest tämligen välorienterade och vetenskapligt intresserade Hagströmer: ”Att Wächter här är obetydligt känd eller åtminstone ej så erkänd, som han enligt vad du säger skulle hava rätt till, nödgas jag erkänna. Här finnas intet av de av dig uppgivna arbetena, varken hans Erörterungen eller hans Wiirtemh. Privatrecht, blott hans Beitr. z. Gesch. d. deutsch. Strafrechts. Själv måste jag erkänna mig vara obekant med hans läror. Det kan nog hända, att jag kunnat hava nytta av honom för min avhandling. Vid mina förarbeten till densamma träffade jag åtskilligt av honomi Arch. f.d. civ. Praxis, men trodde mig ej kunna inhämta något därav för min avhandling. Möjligt dock, att jag ej skänkt det nog uppmärksamhet. Såvitt jag kommer ihåg, var det mest sakrättsliga saker.” '■* Även omvi inte har tillgång till det brev från Afzelius, sommåste ha föregått Hagströmers brev med de här citerade meningarna, kan man ändå av sammanhanget indirekt dra vissa slutsatser. Den sistnämnde, som var en mycket grundlig och samvetsgrann forskare, hade utarbetat sin doktorsavhandling utan att företa någon studieresa till Tyskland. Därmed hade han inte på ort och ställe kunnat skapa sig en bild av det rådande vetenskapliga läget, han hade inte kunnat i muntliga samtal med andra vetenskapsmän erhålla uppgifter om viktiga författare och arbeten. Hagströmer hade inte heller — såsomAfzelius gav exempel på i ett av sina brev till Ludvig Annerstedt — fått höra vad kolleger eller professorer i Tyskland ansåg vara dålig vetenskap. Även om Ivar Afzelius säkerligen respekterade Hagströmer somforskare, betraktade han det sannolikt som ett handicap för denne, att han ej fått göra en utrikes studieresa före färdigställandet av sin avhandling. Ett belägg härför är den kritik han riktade mot Hagströmers sätt att behandla sina källor och dennes citatteknik dels i brev till Annerstedt, dels i brev till Hagströmer. Till Annerstedt skrev Afzelius: ”Så som t.ex. Hagströmer använder och citerar Tysk litteratur — hur utmärkt och självständigt det för övrigt sker — skulle ingen Tysk göra det. Att Afzelius skrev och kritiserade Hagströmer direkt i brev till denne framgår av den sistnämndes svarsbrev. Hagströmer sade sig först vara glad att han i Afzelius fått åtminstone en läsare av sin doktorsavhandling, i alla händelser var han säker på att hans arbete tidigare inte haft många läsare. Den romersk-rättsliga delen av hans avhandling hade han gärna sedermera velat stryka, då den grundade sig på sedvanliga jur.kand.-kunskaper i romersk rätt och intet mer. » 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=