85 lan vissa bestämda personer existerande rättsförhållande, till följd varav den ene personen kan fordra utav den andra en handling, somför den förre kan äga något värde. Den berättigade personen kallas i detta rättsförhållande fordringsägare, borgenär (creditor reus debendi) och den förpliktade personen däremot gäldenär, (debitor, reus debendi). Och det ligger i detta rättsförhållandes väsende, att den förre skall äga en fordran, i anledning varav den senare måste antingen företaga en handling, vartill han eljest icke vore förpliktad, (prestation i ordets egentliga mening) eller och underlåta något, som han eljest hade vant berättigad att göra. Rättsförhållandets utmårkande karaktår år alltså fordran på ena sidan och förpliktelse på den andra. Detta är så väsentligt, att en blott förpliktelse t.ex. att bära vittne, icke ensam kan dana ett obligatoriskt rättsförhållande. En fordran förutsätter däremot alltid en förpliktelse å andra sidan, riktad mot en viss person,varför också Romarna med rätta kallade en sådan rättighet å det berättigade subjektets sida ett jus in personam tankegångarna likartade utan också Puchtas exempel om vittnesmål återfinns hos Olivecrona och bekräftar därmed styrkan i influensen. Ett karakteristiskt drag i den svenska juridiska doktrinens utveckling i vetenskaplig riktning hörde samman med synen på den romerska rätten. Delidén uttryckte exempelvis i en tidskriftsartikel en starkt positiv syn på den romerska rätten. Han uppfattade studiet av denna som synnerligen viktigt för den jundiska bildningen.^' Schrevelius ansåg likaså den romerska rätten som mycket betydelsefull, både därför att den innehöll summan av juridiska kunskaper och erfarenheter inom den civiliserade världen och därför att den behövdes för att man skulle kunna läsa och taga till godo utländska rättsvetenskapsmäns skrifter inomcivilrätten.^' Den av juridisk utbildning intresserade lekmannen Sven Lorens Theorell ansåg visserligen att romersk rätt var intressant, men det var onödigt med föreläsningar i detta ämne. Kunskaperna om cfen av Justinianus redigerade Institutiones var nu så långt kc^mna, att denna borde vara lätt tillgänglig: ”1 denna längesedan döda lagfarenhet äger numera, rätteligen sagt, något fortskridande icke rum. Vad en professor däruti bör veta, är nära nog detsamma, den dag han emottager sin tjänst, som det han efter en lång tjänstgöring bör veta. Den mot Theorells skrift kritiskt inställde Olivecrona ville ju stärka den romerska rättens ställning i Uppsala genom att inrätta en särskild professur i detta ämne. En sådan åtgärd skulle bidra till att höja den svenska rättsvetenskapens kvalitet. Theorells påstående om att det inte skulle ske någon vetenskaplig utveckling inomden romerska rätten ansåg Olivecrona tyda på okunnighet om de insatser som på senare tid hade gjorts av forskare som Göschen, Hugo, Puchta och Savigny.^^ Det bör här erinras om att den romerska rätt som bearbetades av bl.a. de nämnda tyska forskarna under 1800-talet utvecklades till den s.k. pandektvetenskapen. Inom denna sökte man stöpa om den klassiska romerska rätten i då moderna juridiska former och begrepp, somvar helt främmande för de romerska juristerna. « 50 I det här fallet är inte bara »53
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=