4. Från lagfarenhet till rättsvetenskap 4.1. Några drag i den civilrättsliga doktrinen i Sverige 1820-70 Under lång tid hade i Sverige juristernas uppgift varit att vara statens tjänare. Detta hade starkt markerats under det karolinska enväldet. Men även därefter hade detta mönster bibehållits. Juridiken betraktades mindre som en vetenskap än som en speciell kunskap, nyttig för samhället och kanske inte helt olik det kunnande somfanns hos t.ex. arkitekter, ingenjörer och läkare.' Det var därför naturligt att man talade om juridiken som lagfarenhet. Det ordet måste åtminstone funnits i omlopp redan på 1600-talet, när Claudius Cloot använde det i titeln på sitt arbete Den lagfarenhets spegel (1676). Denna syn på juridiken synes ha funnits kvar ännu i början av 1800-talet. Fortfarande var det vanligt att kalla ämnesområdet för lagfarenhet och det var först långsamt som man använde uttrycket vetenskap i samband med juridik och än långsammare som begreppet rättsvetenskap vann insteg inom svensk akademisk vokabulär. Detta skedde i anslutning till den utveckling av vetenskapsidealet somuppkomi Tyskland under början av 1800-talet och som redan tidigare berörts. Begreppet rättsvetenskap börjar användas mom tyskt universitetsväsen på 1790-talet.‘ Ett av de få i Sverige i början av 1800-talet publicerade allmänna arbetena i civilrätt utgavs 1817 av dåvarande adjunkten vid juridiska fakulteten i Lund Ebbe Samuel Bring.^ Hans bok hade den tidstypiska titeln ”Grunderna till Svenska Civil-Lagfarenheten uti Systematisk ordning.” I Brings bok användes framför allt begreppet lagfarenhet men vetenskap förekommer också några gånger, t.ex. vid följande allmänna definition: ”Positiva rättsläran eller lagfarenheten (jus, jurisprudentia) objektivt betraktad, är vetenskapen om en stats positiva lagar. Den tages även subjektivt, och kallas då lagkunskap, lagvett. Bring använde däremot mte begreppet rättsvetenskap. Jacob Boethius’ terminologi i hans bevarade föreläsningsanteckningar från 1820-talet överensstämde med Brings^ men med det undantaget att han någon gång talade om ”lagfarenhetens vetenskap” eller ”den vetenskapliga lagfarenheten.”^ Delidén använde 1831 i en uppsats om de juridiska studiernas uppläggning verkligen uttrycket rättsvetenskap, även om termen lagfarenhet uppenbarligen var det han normalt begagnade.^ Schlyter brukade däremot företrädesvis uttrycket rättsvetenskap, så i titeln Omlaghistoriens studium och dess förhållande till Rättsvetenskapens övriga delar (1835) och ännu tidigare i en upp- » 4
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=