RB 40

38 svenska liksomden nära befryndade finländska - visade sig snart denna friska arbetslust, dessa strängare krav på den egna forskningens tillförlitlighet. Samma frågeställning berörde Alexanderson i en artikel till Ernst Tryggers åttioårsdag, om än i något andra ordalag och med en personlig ton i uttryckssättet: ”Och likväl måste man måhända tillhöra de nu redan till åren komna generationer, som under 1800-talets sista decennier eller kring sekelskiftet begynte sina juridiska studier, för att till hela sin räckvidd uppskatta den betydelse hans insatser haft i utvecklingssammanhanget. Yngre släktled ha knappast för sig aktualiserat vilken ytlighet, torka och fattigdom som under långliga tider i stort sett kännetecknat den vetenskapliga produktionen i den borgerliga svenska rättens discipliner, innan Ernst Trygger och hans något äldre kamrater, Nordling, Hagströmer, Afzelius samt den något yngre Hj. Hammarskiöld likasom i Finland deras samtida Montgomery och Wrede inomen helt kort tidrymd röjde den förvildade och sterila marken och lade grunderna till modern civil-, straff- och processrättsvetenskap. Den uppfattning som Alexanderson här ger uttryck för, att tiden omkring 1870-1880 utgör en avgörande vändpunkt inomden svenska juridiska doktrinens utveckling, att tiden dessförinnan vant karg och öde, att den svenska juridiska vetenskapen därefter började att blomstra, den uppfattningen har kommit att bli allmänt accepterad. Senast framkommer denna bedömning i Jacob Sundbergs Fr. Eddan t. Ekelöf (1978), där författaren bl.a. anknyter till Alexandersons här citerade framställning.*' Den här redovisade uppfattningen utgjorde också en av utgångspunkterna för mitt eget avhandlingsarbete och vid formulerande av den grundläggande frågeställningen för avhandlingen. Detta är också ganska naturligt. I mycket är det också en sann bild, som Alexanderson ger; i mycket men inte i allt. Bilden behöver kompletteras och nyanseras. Kunskapen om den svenska 1800-talsdoktrinen före 1870 har hittills varit mycket begränsad. Man kan ändå fråga sig om det verkligen rört sig om en djupgående förändring just vid den tiden eller om grunderna till förändringen kan spåras längre tillbaka. Det kan här vara på sin plats att hänvisa till framställningen i kapitel 4 och särskilt beakta Olivecronas tänkande. Det finns också anledning att återkomma till frågan i avslutningskapitlet. Till att börja med kan man göra några källkritiska observationer. Alexanderson skrev ”Juristprofiler”, såsom titeln på hans bok säger, inte en genomarbetad rättshistorisk framställning. Det rör sig omett antal tidigare i olika tidskrifter publicerade artiklar, vilka såvitt man kan se nu i oförändrad formutgavs av trycket såsom en bok. En dansk samtida till Alexanderson, professor Frantz Dahl skrev ofta också juridiska profiler men därutöver även en särskild studie omden danska rättsvetenskapens historia,*' till vilken vi i Sverige saknar egentlig motsvarighet. Visserligen finns Jan Eric Almqvists Svensk Juridisk Litteraturhistoria, men den är inte alls lika genomarbetad och grundligsomDahls studie. n 79 « SO

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=